Så snurra min jord igen

Lite så har det faktiskt varit de senaste månaderna. När So you think you can knit-utmaningen började misstänkte jag aldrig att det skulle kännas såhär stort att ha stickat klart ett par vantar. Det är ju bara vantar, trådar sammansatta för att värma mina stackars novemberkalla figrar. Fast ändå så mycket mycket mer.

Jag har stickat provlappar (jag, provlappar! bara det liksom), jag har glatts över att se den första antydan till riktigt mönster ta form, jag har svurit att aldrig sticka en maska till på de där jäkla vantarna, jag har klappat mig själv på axeln och varit otroligt självgod över hur fantastiskt duktig jag kan vara.

Jag har lyft blicken mot horisonten och vågat titta på mönster som tidigare aldrig ens hade dykt upp på min stick-radar. Jag har lärt mig om traditioner och det hisnar i mig när jag inser hur mycket historia som ligger bakom det jag gör idag.

Jag smider planer, jag känner mig modig, jag vill lära och lär mig nytt. Jag vill lära alla jag känner att sticka så att de kan förstå min glädje och dela den.

Jag har börjat blogga och är fast, och förstår inte hur jag har kunnat missa hela stick-bloggvärlden tidigare. Ni är ju fantastiska allihopa, det var varit och är otroligt att få läsa om vad ni gör. Jag blir full av inspiration och hittar nya idéer, uppslag och utmaningar varje dag.

Du är min vän, vanten, och vi lär oss av varann.

Vilken färg har själen älskling? Idag är min själ gul och brun och har hjulmönster. Och jag älskar det.