The revolution is being handmade

Bildbevis från i söndags. Sa jag förresten att jag är en mästare på jumbostickning?
Tack Sofie för bilden!

Hej vad det går!

Oj oj oj, här händer det saker! Fast jag har varit dålig på att uppdatera, skäms på mig.

Förra onsdagen var det iallafall möte med studiecirkeln Avslöjd där jag upptäckte att Okej då var med, jätteroligt! Och för att följa upp det hela åkte vi i lördags till Jönköpings Läns Museum och tittade på craftivism-utställningen. Otroligt bra utställning, och fantastiskt inspirerande. Jag är sugen på att åka tillbaka och titta mer och sätta mig och sticka i hantverkshörnan, synd bara att det är lite för långt dit.
Sedan sitter jag också och är glad över att det blir ett nytt DreamKnit nästa år, i februari ska jag vika en hel helg åt att bara sticka sticka sticka och klappa garn tillsammans med trevliga människor.

Stickats har det också gjort, jag är hör och häpna klar med den första selbuvanten! Den andra vanten är på gång, men tar lite längre tid att sticka på grund av ett dokumentationsprojekt som än så länge får förbli hemligt.


För första gången någonsin har jag stickat något som kan stå upp själv:


Dessutom har jag stickat klart en Boneyard Shawl till Karl i mjuk och gosig ecoalpaca från Viking Garn. Det var på håret att en härva räckte till en lagom stor sjal, men instoppad under jackan verkar den funka rätt bra.


Nu är jag vansinnigt trött, det var mycket på jobbet idag. Runt 1400 presenterade samtal totalt, ibland blir det tungt att vara professionellt trevligt på löpande band, speciellt när man får samma fråga för förtiumpfte gången. Lite sömn kanske hjälper..

Hjälp!

Nu har musiken tystnat och dansen står still. Jag har fastnat på tummen på min första vante, eller rättare sagt på minskningarna. Mönstret är 1 rät i mörk färg och en rät i ljus färg, och nu funderar jag lite på hur jag bäst ska gå tillväga för att minska snyggt i mönstret. Upp till mitten av tumnageln ska jag minska två maskor varannat varv, därefter fyra varje varv. Hur placerar jag minskningarna bäst för att störa mönstret minst?

Minskar jag på vardera sidan av tummen och låter det bli en rand på vardera sidan? Eller minskar jag båda bredvid varandra vilket inte kommer störa mönstringen? Och var sätter man minskningen isåfall?

Idag är jag en panelhöna

Trött, tröttare, Emelie.
Måndag, och en lång dag på jobbet. Ringt en massa har det gjort också, känns som alla samtal har gnagt bort all koncentrationsförmåga. Försökte sticka lite på tummen, men lyckades göra fel och orkar inte riktigt sticka baklänges ikväll, sparar den karamellen tills imorgon. Stickar lite på en Boneyard Shawl till Karl istället, ett varv räta, ett varv aviga och upprepa är lagom meditativt.

Men nu, sova.

Nöjd och glad

Söndagsmys på hög nivå!

Har precis ätit världens godaste lasange, och dessutom blev det luncher över till resten av veckan. Nu sitter jag och dricker te och är jätteglad över att Lisa har nominerat mitt förra blogginlägg till morotsutmaningen på so you think you can knit. Helt plötsigt gör det inte så mycket att helgen snart är slut och jag måste gå upp 06.30 och jobba imorgon.

Idag har jag också varit ut till fina Skändla och nosat hästmule. Man kan inte bli annat än nöjd när det är såhär fint och hästen är såhär fin.


Vantarna rullar också på fint, ska precis ta ihop längst upp och sedan starta tummen. Spännande!

Källor såklart

Jag glömde lägga till källorna i förra inlägget, och eftersom jag skrev allt i Word istället för direkt på bloggen så blev formateringen knasig och jag kan inte gå in och redigera i efterhand.

Men om ni vill veta var infon kommer från så är det:

Traditional Scandinavian Knitting av Sheila McGregor (1984)
Stickat från Norden av Susanne Pagoldh (1987)
Vantar från när och fjärran av Eva Maria Lezner (1981)

Over and out, nu ska fröken Larsson sova.

Vad två trådar kan göra

Saxat från vardagen, Emelie och Karl slösurfar i soffan efter en trevlig kväll på stan med fina Anneli och Arne:

E: Titta, Lisa har lagt ut en morot på So you think you can knit, jag kanske skulle skriva lite om min Selbustickning.
K: Eh, cellbestyckning? Vad sysslar ni stickare med egentligen?
E: Nej älskling, Selbustickning.
K: ?

Ja, vad sysslar vi stickare med egentligen?

En del av vals och foxtrotmomentet inom SYTYCK innebar ju att lära sig mer om traditionerna inom stickningen, att få historien att leva vidare genom den egna stickningen. Jag har funderat rätt mycket på det här och ju mer jag tänker på det så är det ju helt och hållet hundra procent rätt utmaning för mig. Som museievetare och arkeolog ligger historia, tradition och rötter mig varmt om hjärtat och mycket av den forskning som jag vill (och borde ägna mig åt istället för att sticka) handlar om just hur man omsätter och använder dåtida kunskap och traditioner i nutidens samhälle. Att jag inte har tänkt på traditionella sticksätt tidigare, nu måste jag kanske omvärdera min frågeställning till masteruppsatsen.

I ärlighetens namn så har jag nog varit lite rädd för att ta tag i det hela. Många olika garnfärger och massiva diagram har fått mig att snabbt vika undan blicken för att leta reda på något mer lättstickat, instant gratification har varit min ledstjärna inom stickningen. Letade runt bland avlagringarna i stickkartongen (lite som att utföra en arkeologisk utgrävning faktiskt, nörden slår till igen) och hittade igen mitt hittills enda försök att sticka med två färger. Påbörjade ett par vantar i alpacka förra hösten, men blev mest vansinnigt frustrerad och arg och tog ut ilskan på den oskyldiga stickningen och förpassade allt till botten av lådan och svor att aldrig mer sticka med två färger.

Skillnaden mellan då och nu är självklart ytterligare ett års stickerfarenhet under bältet och dessutom den här underbara utmaningen. Lisas utmaning har fått mig att fundera mycket över varför jag egentligen tycker så mycket om att att sticka, och jag har kommit fram till att det tlli stor del är utmaningen och utveckligen som lockar. Jag kan se något fysiskt ta form och det är jag och ingen annan som får det att hända. Jag mår bra av att sticka, helt enkelt. Och så är ju garn så mjukt och fint att klappa på .

Men för att återgå till traditionen. Just nu stickar jag på ett par vantar med mönster från Selbu i Sør-Trøndelag i Norge. Just mina vantar är baserade på ett par som finns bevarade hos Norsk Folkemuseum.

Sticktraditionen från Selbu är relativt ung, troligtvis uppstoden först någon gång under 1850-talet. Denna tradition är också unik på det sättet att den går att spåra till en enskild person.

Den då sextonåriga Marit Emstad arbetade som mjölkpiga hos en lokal bonde när en av hennes kollegor stickade ett par strumpor till bonden i julklapp. Strumporna stickades i två färger, vid botten och ett enkelt mönster som en ”orm” uppför benet. Bonden blev nöjd med resultatet och frågade Marit om hon inte kunde sticka något liknande, varpå hon komponerade ett par vita vantar med mönster av svarta stjärnor med inspiration från broderier.

Till saken hör att söndagsvantarna, finvantarna, under den har tiden oftast var enkla nålbundna vantar. När Marit en söndag dök upp i kyrkan i sina egenkomponerade tvåfärgstickade vantar gjorde hon sensation och snart var modet spritt över hela bygden. Stickerskorna sporrade och utmanade varandra att skapa än mer avancerade och unika mönster. Inspirationen till dessa mönster kom ofta från olika typer av broderier men också från naturen. Just vantar förblev det vanligaste Selbu-stickade plagget tack vare traditioner knutna till giftemålet. När en kvinna gifte sig förväntades hon lämna vantar i gåva till varje man som bevistade bröllopet vilket lätt kunde uppgå till 100 personer. Som en parantes verkar just vantar och bröllop vara starkt sammankopplade i stora delar av Norden och Europa, men det får nog bli ett eget inlägg lite senare.

Den viktigaste ekonomiska näringen i Selbu utgjordes fram till 1900 av tillverkning av kvarnstenar, men när efterfrågan av dessa minskade fick försäljningen av vantar ökad betydelse. Under mellankrigstiden ökade försäljningen rejält då det blev mode i Oslo att bära Selbustickade vantar. Under 1930-talet startades en hemslöjdcentral som införskaffade garn, höll med mönster och köpte upp och sålde plaggen vidare.

Till största del var det kvinnorna som stickade, men i dåliga tider hände det också att männen och pojkarna plockade upp stickorna för att på så sätt bidra till familjens överlevnad.

Så, det var dagens lilla historiebeskrivning och traditionsförankring. Jag stickar glatt vidare på mina vantar, full av beundran för Marit som vågade sig till kyrkan med sina radikala tvåfärgstickade vantar. Om de övriga kvinnorna i kyrkan den dagen hade ratat hennes nya påfund hade jag aldrig suttit här med just de här vantarna idag. Men så är det väl till mångt och mycket även idag. Med grund i traditionerna kan man kliva framåt för att åstadkomma något nytt och ännu bättre. Jag vet iallafall att jag inte är lika rädd för att prova sådan som ser svårt och läskigt ut, en helt ny stickhorisont håller på att öppna sig framför mig även om jag kanske inte ska ropa hej förrän jag hoppat över bäcken. Jag är ju faktiskt inte klar med ens första vanten ännu, de gamla hiphoptakterna sitter fortfarande i.

Nu är jag också väldigt sugen att åka och hälsa på hos Selbu Museum of Knitting och klappa på vantar och bli inspirerad. Någon som vill följa med?

Stort tack till Karl också som använde sin photoshop-fu till att fixa bilderna till bloggen!

Hej hösten!

Helt galet vad tiden går. Det är höst, bara pang sådär. Helt underbar dag ute idag också, passade på att ta en liten promenad tidigare. Klart och kallt i luften och himlen är sådär högt högt uppe.
Idag har jag också varit och hälsat på Cityakuten, och tack och lov är det inget fel på luftrören eller lungorna. Jag har bara hosta helt enkelt, trasiga slemhinnor som behöver tid att läka. Fick en stor flaska Cocillana utskrivet så jag kan sova ordentligt iallafall.

Innan läkartiden råkade jag (nåja) ramla in på Broderi och Garn och råkade (nåja) plocka på mig fyra nystan Lanett i gult och brunt, plus 2.00 mm stickor i metall. Jag kommer nog göra så med de estniska vantarna att jag stickar ett par traditionella i Hifan och kör en parallellstickning med ett par likadana i Lanett i lite sjuttiotals-retrostil sådär. Eller något helt annat.


Dessutom har jag hunnit sticka en massa på mina Selbuvantar och blir mer och mer förvånad över hur bra det går. Hejja mig! Har stickat upp till mitten av stjärnan på handryggen, och har bara gjort ett eller två små fel på vägen.


I övrigt kan jag presentera gårdagens FAIL: Scones som råkade bakas med fyra teskedar bikarbonat istället för bakpulver. Jag kan avslöja att det färdiga resultatet blir gult, luktar fränt och smakar skunk. Rekomenderas inte alls, och är väldigt tråkigt när man är sugen på te och scones till kvällsfika.

Titta titta titta!

Titta vad jag kan göra!


Ursäkta den dåliga bilden, men jag måste få dela med mig. Känner mig som ett barn som kommer hem från dagis och bara måste visa någon vad man gjort på pysseltimmen. Det är mönster, och två färger! Jag såg nu att jag har missat en spets på en av stjärnorna nere på mudden, men generationer av stickerskor (och stickare för den delen) från Selbu får ursäkta. Alla är vi barn i början.

Hihi! Efter det tillfälliga nederlaget med Kirsti's Mitten är jag nu tillbaka i storform! Jag har inte ens tid att hosta, för mycket att sticka!

Ganska ofta

önskar jag att jag var en katt istället.

Usch, hostan är på återtåg, känns som lungorna försöker rymma. Får se om det löser sig med lite te och tv.

Missmod

Nu har jag stickat totalt 6 varv av mudden på de estniska vantarna, och har redan stickat fel. Misstänker att jag antingen måste byta garn eller stickor. Hifan är egentligen lite för tjockt för stickor 2.00, och jag vågar inte riktigt ta i med mina fina knit-pro stickor. Jag kommer gråta blod om jag bryter av dem.
Alternativet är att byta garn till något lite tunnare och mjukare, funderar lite på Sandness Lanett, såg på Ravelry att någon stickat ett par i just det garnet. Plus att det är ett favoritgarn.

Vad tror ni?

På plussidan ligger en tvåårsprenumeration på Interweave Knits, försenad födelsedagspresent från fina K!

Trevande start, eller "vi kan väl lära känna varandra först?"

Gårdagens start på So you think you can knit blev minst sagt trevande. Precis som arrangörskan så missade jag startskottet, detta dels på grund av att jag spenderade ett par timmar med att nosa på en hästmule, och dels på att det bedrevs matlagning á la storkök här hemma.

Jag har dock bestämt vad jag ska sticka, kors i taket! Efter mångt och mycket funderande fram och tillbaka så fastnade jag för två olika sticktraditioner från olika delar av världen. Från Estland kommer mönstret till Kirsti's Mittens, mönstret finns i Folk knitting in Estonia av Nancy Bush (1999)


Nästa mönster kommer från Selbu i Norge från boken Stickat i Norden av Susanne Pagoldh (1987). Klassiska Selbu-vantar helt enkelt.


Jag hittade mönster och köpte garn i lördags, stort tack till Deisy Design för hjälpen med att hitta rätt garner. Det blev rött och lila Hifa 2 till de estniska vantarna och svart och naturvitt Hifa 2 till Selbuvantarna.

Sedan dess har vi mest gått och sneglat lite på varandra över rummet, de blivande vantarna och jag. Lite som två blyga dansare som inte riktigt vågar ta steget och bjuda upp. Till slut gick det så långt att ena dansaren (jag, inte garnet) tog ett glas vin och kastade sig ut. Som vi alla vet är alkohol och nerver en rätt dålig kombination om man måste göra något som kräver koncentration, exempelvis lära sig dansa vals eller sticka med två färger efter diagram. Efter att ha nystat garn, stickat en provlapp(!) och lagt upp 78 maskor insåg jag till slut att det var dags att ge upp. Relationen kunde liksom inte komma längre den kvällen utan att någon av oss skulle ångra sig morgonen efter.

Men som tur är så tycker vi fortfarande om varandra och kommer försöka oss på ett nytt övningspass till kvällen.


På tal om något helt annat och totalt icke-stickrelaterat så diggar katterna aktivitetsbrädan! Till och med utan mutor med fishstick, vanlig hård mat funkar också bra att leta fram.

Stress!

Mer än såhär hinner jag inte med just nu. Måste springa till bussen om en kvart, men har sjukt mycket att berätta om min start på So you think you can knit. Får återkomma ikväll!

Akademikern slår till igen

Lisa, du har skapat ett monster.

Jag märker att jag tar mig an den här utmaningen på ett ytterst akademiskt sätt, 10 års universitetsstudier börjar ta ut sin rätt. Efter att den första förvirringen och skräcken inför det traditionella stickandet hade lagt sig började jag i huvudet försöka problematisera och identifiera problemet. Olika teser och frågeställningar börjar formas, litteratur införskaffas och lusläses. Snart kan jag skriva ett paper om om stickningens historia i världen. Dessutom har jag börjat blogga på arbetstid (men berätta inte för någon).

Jag har inte ens införskaffat garn. Mitt vanliga lunsande hiphopande har stannat mitt i steget och sakta men säkert har hållningen stramats upp, blicken stolt lyfts upp mot fjärran och valsens tretakt hörs svagt i bakgrunden. Jag börjar bli redo att ta det första steget.

Med andra ord, jag tror jag har bestämt mig för vad jag vill göra. Behöver bara suga lite mer på karamellen, läsa en bok eller två till, överväga fördelar och nackdelar, kanske skriva lite om saken..

Tradition och kedjereaktioner

Jag har funderat en hel del på den här stickutmaningen, och den term som har fastnat mest i huvudet är tradition. Det jag har kommit fram till att jag vill använda utmaningen till är att ta tillfället i akt att lära mig mer om traditionerna bakom stickningen, om mönster och tekniker, något om alla timmar arbete som utförts i stugor runt om i världen som lett fram till att jag i slutändan sitter här och stickar idag.

När man börjar fundera på det hela är det faktiskt helt fantastiskt och rätt hisnande. Egentligen skulle alla mössor, tröjor och vantar ha varit enkla grå plagg. Får är oftast gråa, ullen oftast grå. Varför hålla på och färga och dona, lägga till ett extra arbetsmoment till något som egentligen bara ska hålla oss varma, skydda oss från elementen och hjälpa oss att överleva? Och när man sedan har tagit steget att väl färga garnet, varför lägga till ytterligare ett moment och skapa mönster? Det måste ju gå snabbare att bara sticka rakt av vilket i slutändan skulle innebära fler tröjor. Praktiskt och bra.

Men icket. Istället tas det fram fantastiska färger och intrikata mönster för att göra hantverket mer lustfyllt, vardagen lite mer njutbar. Kanske hjälper mönster och färger till att etablera och hävda en kulturell identitet, att skapa samhörighet och stolthet kring det egna. Vidare därifrån funderade jag vidare mer mot mitt eget kulturella arv och hamnade i Västerbotten i norrland. Aha! tänkte jag, det måste ju finnas någon slags västerbottnisk sticktradition. Jag letade reda på mitt ex av Vantar och muddar från Norr för att se om det fanns något informativt i den. Jag bläddrade och bläddrade och hittade många fina vantar och speciella tekniker från Norbotten och Västernorrland, men från Västerbotten fanns mest bara nydesignade virkade vantar. Märkligt.
Men något måste det ju finnas. Nästa steg var att snoka den textila hemslöjdskonsulenten i Västerbotten var. Sagt och gjort så skickade jag henne ett mail, men fick igår ett lite nedslående svar. I Västerbotten finns ingen sådär jättespeciell sticktradition, och det finns väldigt lite material bevarat i museer och hembygdsgårdar. Arkeologen och museievetaren i mig gråter lite tillsammans med stickerskan.

Jag lutar, som ovanstående förvirrade mastodontlånga text kanske förklarar, helt klart åt traditionell mönsterstickning i nuläget. Kikar lite på mönster från garnstudio, mössa och vantar. Har också ett gäng böcker på ingång från biblioteket, bland annat om fair isle- och bohusstickning. Att hitta m ö n s t r e t kvarstår dock fortfarande.

Medan jag har fundetat på allt detta har tankarna också gått iväg till mina söta farmor. Henne har jag att tacka för en väldigt stor del av kärleken till garn och handarbete, så jag bestämde mig för att leta fram strumporna jag började sticka till henne för en halv evighet sedan. När jag väl hittade igen dem (med viss svårighet, garn och stickförrådet är fortfarande i kaos efter flytten i april - jag är lat) så blev jag lite tveksam. Jag hade stickar klart hela första sockan, men jag vet inte riktigt hur stora eller små fötter hon har. Repade upp alltihop och bestämde mig för att börja om på ett par spiralstickade sockor utan häl. Problemet var bara att mina 4 mm strumptickor satt fast i en Marsan Watchcap som behövde bli färdigstickad. Sagt och gjort, sticka sticka sticka och av från stickorna. Nu ser farmors strumpor ut såhär

Farmorfäger! Och bra jobb och busstickning.
Nu ska jag inta framåtstupa sidoläge i soffan, helt slut efter att ha jobbat en hel dag. Influsensan bråkas fortfarande med mig i form av rethosta, halsont och täppta bihålor.

Imorgon: Uppsatspillande, upphämtning av böcker, kaffe med bästa Sofie och eventuellt en tur till stallen.

Beslutsångest!

Nu har min utmaning till So you think you can knit äntligen kommit! Jag ska sticka/dansa vals och foxtrot som beskrivs såhär:

Tradition och igenkännande. Du stickar enligt tradition, behärskar antagligen flera tekniker, men är noga med varifrån varje teknik eller tradition kommer. Kanske är det Bohusstickning, tvåändsstickning, Fair Isle eller estnisk spets. Du har antagligen stickat länge, och värdesätter den historia stickningens olika stilar bär på. Din stickning skall vara bärare av någon av dessa traditioner, och historien lever genom dina kreationer!

En riktigt bra utmaning!. Jag blir pushad att lära mig något nytt, och att hålla mig inom ramarna för stickbeskrivningarna. Annars har jag lätt att börja fundera halvvägs genom beskrivningarna och börja rocka loss på mina egna ideer. Nu gäller det bara att bestämma vad jag ska hitta på då.

Tog en tur till biblioteket idag för att kolla igenom böcker och få lite inspiration, men utan resultat. Tänkte sedan att jag lika gärna kunde gå och klämma lite på garn så kanske den stora ideen ramlade ned, men tji fick jag. Allt var stängt. Och det regnade en massa på mig. Och jag fick trängas med halva Göteborg på Hemköp när jag skulle köpa kaffe. Missmodig fick jag ta mig hemåt på världens varmaste 50-buss och har sedan dess mest pustat i soffan. Influensan sitter kvar mer i kroppen än jag först trodde.

Men när det gäller stickningen så lutar jag åt ett par olika ideer just nu:

* Någon typ av traditionell västerbottnisk stickning. Ska kolla böckerna jag har hemma och surfa runt lite.
* Fair Isle. Första och enda flerfärgsprojektet ligger just nu halvt upprepat/tilltrasslat på botten av en av garnkartongerna. Men ändå är jag sugen på att ta mig an det igen, kanske ett par fina vantar..
* Spets. Har ju finfint turkost/petrolblått spetsgarn jag hittade på semestern.

Hmm, hmm, hmm.. Så många ideer! Och så svårt att bestämma hur stort eller litet projektet ska vara. Två små i olika stilar? Ett stort? Vi har ju ändå till nyår på oss.

Måste nog dricka lite te och fundera igenom det här.