Tradition och kedjereaktioner

Jag har funderat en hel del på den här stickutmaningen, och den term som har fastnat mest i huvudet är tradition. Det jag har kommit fram till att jag vill använda utmaningen till är att ta tillfället i akt att lära mig mer om traditionerna bakom stickningen, om mönster och tekniker, något om alla timmar arbete som utförts i stugor runt om i världen som lett fram till att jag i slutändan sitter här och stickar idag.

När man börjar fundera på det hela är det faktiskt helt fantastiskt och rätt hisnande. Egentligen skulle alla mössor, tröjor och vantar ha varit enkla grå plagg. Får är oftast gråa, ullen oftast grå. Varför hålla på och färga och dona, lägga till ett extra arbetsmoment till något som egentligen bara ska hålla oss varma, skydda oss från elementen och hjälpa oss att överleva? Och när man sedan har tagit steget att väl färga garnet, varför lägga till ytterligare ett moment och skapa mönster? Det måste ju gå snabbare att bara sticka rakt av vilket i slutändan skulle innebära fler tröjor. Praktiskt och bra.

Men icket. Istället tas det fram fantastiska färger och intrikata mönster för att göra hantverket mer lustfyllt, vardagen lite mer njutbar. Kanske hjälper mönster och färger till att etablera och hävda en kulturell identitet, att skapa samhörighet och stolthet kring det egna. Vidare därifrån funderade jag vidare mer mot mitt eget kulturella arv och hamnade i Västerbotten i norrland. Aha! tänkte jag, det måste ju finnas någon slags västerbottnisk sticktradition. Jag letade reda på mitt ex av Vantar och muddar från Norr för att se om det fanns något informativt i den. Jag bläddrade och bläddrade och hittade många fina vantar och speciella tekniker från Norbotten och Västernorrland, men från Västerbotten fanns mest bara nydesignade virkade vantar. Märkligt.
Men något måste det ju finnas. Nästa steg var att snoka den textila hemslöjdskonsulenten i Västerbotten var. Sagt och gjort så skickade jag henne ett mail, men fick igår ett lite nedslående svar. I Västerbotten finns ingen sådär jättespeciell sticktradition, och det finns väldigt lite material bevarat i museer och hembygdsgårdar. Arkeologen och museievetaren i mig gråter lite tillsammans med stickerskan.

Jag lutar, som ovanstående förvirrade mastodontlånga text kanske förklarar, helt klart åt traditionell mönsterstickning i nuläget. Kikar lite på mönster från garnstudio, mössa och vantar. Har också ett gäng böcker på ingång från biblioteket, bland annat om fair isle- och bohusstickning. Att hitta m ö n s t r e t kvarstår dock fortfarande.

Medan jag har fundetat på allt detta har tankarna också gått iväg till mina söta farmor. Henne har jag att tacka för en väldigt stor del av kärleken till garn och handarbete, så jag bestämde mig för att leta fram strumporna jag började sticka till henne för en halv evighet sedan. När jag väl hittade igen dem (med viss svårighet, garn och stickförrådet är fortfarande i kaos efter flytten i april - jag är lat) så blev jag lite tveksam. Jag hade stickar klart hela första sockan, men jag vet inte riktigt hur stora eller små fötter hon har. Repade upp alltihop och bestämde mig för att börja om på ett par spiralstickade sockor utan häl. Problemet var bara att mina 4 mm strumptickor satt fast i en Marsan Watchcap som behövde bli färdigstickad. Sagt och gjort, sticka sticka sticka och av från stickorna. Nu ser farmors strumpor ut såhär

Farmorfäger! Och bra jobb och busstickning.
Nu ska jag inta framåtstupa sidoläge i soffan, helt slut efter att ha jobbat en hel dag. Influsensan bråkas fortfarande med mig i form av rethosta, halsont och täppta bihålor.

Imorgon: Uppsatspillande, upphämtning av böcker, kaffe med bästa Sofie och eventuellt en tur till stallen.