Sista chansen

För ett par tre evigheter sedan köpte jag ett gäng nystan Rowan Purelife Organic Cotton DK. Superfint naturligt bomullsgarn i en fin gråmelerad färg. Sedan dess har dom stackars nystanen hunnit med att bli och sluta bli:

En bolero
En kofta
Två st sjalar
En babyfilt

Det vill sig liksom inte, känns inte rätt och ser inte rätt ut. Kanske helt enkelt för att jag inte egentligen tycker om att sticka i bomull. Nu börjar garnet se lite nött och trött ut, sista chansen blir en babykofta, Puerperium Cardigan. Den kommer i alla fall gå fort att repa upp när om jag inte blir nöjd.

På stickorna

Just nu stickar jag vidare på min Shale Baby Blanket, mönster av Jared Flood. Enkelt - bara en mönsterrad att hålla ordning på och effektfullt. Garnet är Drops Big Merino. Jag gillar färgen och jag gillar känslan i garnet, men att varje nystan innehåller minst två, tre knutar eller att garnet helt plötsligt är av på flera ställen känns mindre hett. Jag antar att man får vad man betalar för ibland...

Jag är också på jakt efter det där perfekta mönstret på en babykofta. Inte för gulligt, gärna med flätor eller ränder. Har du något bra tips?

Höst

Idag blev det plötsligt höst. Bara sådär. Helt okej med mig, jag är redo för kyliga mornar, sprakande färger och frost i gräset. Fast med tanke på att jag bor i Göteborg blir det väl snarare konstanta 5 plusgrader och gråkallt regn framöver. 

Sedan sist

Sedan sist har det självklart också hänt andra saker också, vi kikar lite på en superkort sammanfattning:

Jag har knappt stickat något alls, en ynka mössa tror jag att jag lyckats påbörja och avsluta det senaste året. Den blev dessutom för stor, och nu har jag tappat bort den. Dels har det inte hunnits så mycket kreativ ork, och dels har jag fört en ojämn kamp mot klädesmalen som bodde lite överallt i vår gamla lägenhet. Garn och ull och annat stickrelaterat kändes liksom så hotat hela tiden. 

Vi har rest en del, bland annat till Paris och Rom. På grund av datorbyte är det här den enda bilden jag hittar från Paris just nu, men jag tycker att den sammanfattar läget ganska bra. Det var kallt, så det enda jag kom mig för att shoppa var en stickad tröja från HM. Paris är inte någon supermatstad om man är vegetarian, så vi drack mycket öl istället och var lika glada för det. I övrigt en helt fantastisk stad, jag längtar tillbaka!

 Vi har också hunnit med en tur till Rom, här var det desto varmare och maten var helt fantastisk. Enda anledningen till varför jag inte ser helt jubilant ut på bilderna från resan är att jag då var preggo i vecka sju och mådde konstant illa. Alltså verkligen hela tiden. Det tråkigaste med resan var att min älskade systemkamera blev stulen ur mitt incheckade bagage, därav alla mer eller mindre bra mobilbilder nuförtiden. Jag ska ersätta den vilken dag som helst nu...

Katterna frodas och mår bra, Max har verkligen satsat hårt på att linda oss kring sina små tassar. Jag har nog aldrig förr träffat en katt som spexar så mycket för att vara helt säker på att alltid alltid alltid få vara i centrum.

Vi har spenderat en helt magisk midsommar ute på Björnholmen på Tjörn. Fint sällskap, god mat, lugnt och stillsamt och och dimma som svepte in hela viken framåt kvällningen. 

Vi har flyttat! Till sist lossnade det och vi fick flytta från ett motorvägsbrusande Kallebäck mot ett modernare och faktiskt mycket lugnare Stampen. Här finns det hiss, vettig planlösning och tvättmaskiner som fungerar. Jag är inte mer kräsen än att jag nöjer mig med det. Utsikt över kyrkogården går det inte mycket sämre heller. Plötsligt känns det som att jag bor i Göteborg på riktigt. 

Jag har också gått och bytt arbetsuppgifter, jag har gått från att själv svara i telefon på vår lilla kundsupport till att bli teamleader för hela gruppen. När jag inte tar hand om gruppen så jobbar jag med säljsupport och löser problem och ser till att vi skickar telefoner land och rike runt i tid. Stressigt, intensivt men väldigt utmanande. 

Resten tar vi allt eftersom det dyker upp!

Hej?

Hej?

Minns ni mig? Hon som stickade och bakade och klappade fluffbollar till katter, bloggade om det och sedan bara försvann?

Jag finns fortfarande kvar, även om jag inte stickat eller bakat eller gjort så speciellt mycket som känts som att det varit något att dela med sig av det senaste året. Förutom att klappa fluffbollar till katter då, men det vore kanske inte mycket till blogg.

Vad var det då som hände? Det korta svaret är kanske att livet hände. Livet bestämde sig för att leverera ett riktigt tufft ett och ett halvt år. Kanske den tuffaste tiden hittills och mycket av det har berott på sådant här.

Det är klart att det var jobbigt när beskedet kom, men där och då fanns ändå ett visst mått av optimism. Om vi bara följde den, av andra, utstakade vägen skulle det nog fungera ändå. När det sedan inte gick som vi tänkt oss första gången eller andra gången eller tredje gången blev det svårare och svårare att orka, svårare och svårare att känna att det någonsin skulle bli vår tur. Framtiden fanns helt enkelt inte för mig, och utan en framtid är det ganska svårt att hålla kursen framåt.

Utan att gå alltför mycket in på detaljer har det senaste året gått väldigt mycket ut på att lägga över sitt öde i andras händer, att pendla mellan hopp och förtvivlan samtidigt som man lever i en tillvaro full med hormonsprutor och läkarbesök. Inget annat spelade så stor roll. Jag glömde bort hur man gjorde något annat. Jag slutade sticka, slutade blogga, slutade träffa människor, slutade med allt. Allt utom att jobba kanske. Jobbet blev en tillflykt där jag öste in all den energi jag hade över, där kunde jag styra min tillvaro, påverka min framtid.

Så höll det på i vad som känns som en och en halv livstid medan alla andra omkring blev gravida och födde barn till höger och vänster. Såklart roligt för dem, fruktansvärt när du själv står vid sidan om bara vill gråta. 

Självklart kan man argumentera för att barn inte är allt, att det finns ett liv utan barn eller andra vägar till en familj utan att själv föda sina barn. Självklart finns det också de som haft det värre, som harvat på med IVF-försök i år efter år efter år. Det enda jag kan svara på det är var och en har rätt till sina val, sin sorg och sin kamp. För min del har det uppslukat allt och jag har inte kunnat ta till mig något annat än att livet aldrig kunde bli så som jag tänkt mig.

Och nu då?

Jo, faktiskt. Till sist så gick det ju ändå. I slutet av mars satt jag och skakade på vår trånga toalett och väntade på gravtestet. Helt övertygad om att det inte fungerat den här gången heller. Hade haft mensvärk i tre dagar och ångesten ökade i takt med smärtan. Men det blev ett plus ändå. Jag har sällan gråtit så mycket i hela mitt liv. 

Sedan gick vi på äggskal i 13 veckor, gjorde ett KUB-test och fick bekräftat att det verkligen bodde ett friskt litet barn där inne. Helt overkligt. Helt fantastiskt. 

Blev allt bättre då?

Inte allt, och definitivt inte på en gång. Sex månader senare kämpar jag fortfarande med den där sorgen som bet sig fast i mig, och varje dag får jag påminna mig själv om att jag måste lära mig om hur man lever ett liv utan den. Sakta sakta går det åt rätt håll. Jag stickar lite, sätter en ny surdeg och försöker komma ihåg att göra sådant jag tycker är roligt. 

Här är jag nu, 27 veckor tjock och med mer hopp om framtiden än på länge.