Lugn bara lugn

Vi överlevde resan till Umeå, jag har bara inte hunnit med att blogga om vår säkra ankomst. Lite småstrul blev det längs vägen. En liten bit utanför Göteborg märkte vi att vi inte fick fram någon spolarvätska, och som de bilgenier vi är så fyllde vi bara på lite mer och tänkte att det nog skulle lösa sig. Icket sa nicket, ingen spolarvätska, bara massa saltkladd på rutorna. När vi började fundera så kom vi fram till att senaste vi fyllde på var det ju mitt i sommaren (Bettan får inte motionera så ofta) och sedan dess hade det ju gått och blitt vinter, och helt klart mer än -5 grader ute. Bottenfruset i tanken med andra ord. Men som tur är tittade vi båda på McGyver när det begav sig så medelst plastslang och två flaskor t-röd klarade vi biffen. Sedan var det mest lätta saker att fixa, lite halvljus och torkarblad och sådant.
Det roligaste med det hela var nog minen på mannen bredvid mig i kön när jag väntade på kassan på macken, inte varje dag man ser någon handla t-röd och bullar samtidigt.


Här uppe är det kallt kallt kallt, jag har blivit bortklemad av det mesiga götelaborgsvädret. Julen har varit väldigt lugn och avslappnad, men jag har inte spenderat många minuter utomhus. Tomten kom med ett lyxset KnitProstickor, massor av garn, böcker och choklad. Allt en flicka vill ha med andra ord.

Jag hann sticka klart mina julklappar i bilen på vägen upp och hoppas och tror att de blev väl emottagna av sina nya ägare. Syster fick ett par Bellavantar, och brodern ett par varma Eskimovantar. Jag kommer helt klart sticka ett par Bellavantar till mig själv, älskar flätmönstret, men kommer nog flytta en del på minskningarna.

Nu väntar jag på att Karl ska ta sig ut till obygden från stan så blir det vegetariska kåldolmar och en massa mer julgodis. Norrlandstiden håller på att rinna ut, men jag tänkte hinna med ett besök hos farmor och lämna över strumporna jag stickade klart för länge sedan innan det är dags att parkera sig i bilen och blåsa hem igen med mellanlandning i Gävle.

Nu måste vi fara, adjöken adjö!

Ofta när jag ska resa någonstans långt bort dyker den här låten upp i mitt huvud, jag kommer på mig själv att gå och nynna "adjöken adjö" och ser mig själv resa iväg med ABC-tåget. Det är inte konstigt att man är som man blev med tanke på vad man tittade på när man var liten.



Jag har varit lite frånvarande på sistonde, verkligheten har stulit tid från bloggandet. Jag har jobbat en massa, och kommit helt tom och slut efteråt. Det tar på att bli utskälld åtta timmar i sträck. Visst kan folk vara arga till och från, men den här veckan har det verkligen varit riktigt illa. Så pass att jag gått och gömt mig på toaletten ibland bara för att få andas och komma tillbaka mellan varven.

Stickningen har gått på högvarv, jag insåg för ett tag sedan att jag inte hade stickat klart en endaste julklapp. Eskimo plus stickor 8 blir snabbt vantar, jag hoppas nu att mottagaren inte läser min blogg för jag kan inte låta bli att dela med mig:

Notera att vantarna innehåller inte mindre än t r e olika färger. Visserligen bara en rand vitt, men ändå =) Riktigt varma och goa blev de också. Håller på med mera stickning som i vanlig julordning inte är klar ännu, men det blir ett par timmar i bilen så jag borde hinna med.

Jobbet har förresten inte bara inneburit misär. Förrförra torsdagen var det julbord på Barken Viking, mycket gott men med tveksam underhållning. Förra torsdagen var det sedan avskedsfest för MKC, MKS och MKI på Elyseum, också väldigt väldigt bra. Jag dansade linedance till sent på natten.
I lördags var det sedan ännu mera festligheter. Herr Grahn bjöd på 25årsfest på Grahns pensionat i Ertseröd, väldigt roligt och väldigt mycket vin blev det.

Nu måste jag ta mig i den berömda kragen och packa klart, åker hem till Ume imorgon och måste försöka bestämma vilka stickningar jag ska ta med. Dagens i-landsproblem =)
Jag ska även fundera på vem jag ska lägga min SYTCYK-röst på, inte alls lätt någonstans.

Ha det fint hörni!

Om någon

av er SYTYCK-stickerskor vill ha en snabb sammanfattning av vad jag egentligen har sysslat med de senaste månaderna så finns det mesta samlat här! Min huvudsakliga sammanfattning av det jag tycker har varit viktigast, själva processen och utvecklingen, så har jag skrivit lite om den här.

Tur för mig att jag har skaffat en blogg, kommer knappt själv ihåg vad jag har gjort under hösten förutom att sticka =)

Igår var jag förresten på fest och hittade en väldigt söt hund att pussa på. Berätta inget för katterna bara, de blir så svartsjuka. Tack för igår Sofie, det var jättebra! Och grattis igen på födelsedagen!

Åh lediga dag

how I love thee. Sova lite längre, dricka kaffe i lugn och fred, sticka lite, klappa lite på katterna. Dessutom är Ishbel färdigblockad och fotograferad med granen som hjälp. Jag tror bestämt att hon ska få bli en tidig julklapp, lämnar över den ikväll.

Tack Lisa!

Det har varit så galet mycket omkring och överallt att jag inte har hunnit skriva om den underbara torpträffen i söndags. Lisa bor i världens finaste hus, jag vill vara en liten tomte och bo i ett hörn i ditt hus tillsammans med spöket i fönstret! Och om du någon gång behöver en arkeolog till den där torpgrunden är det bara att höra av sig =) Mina bilder från söndagen blev tyvärr rätt få, och rätt dåliga, så jag låter helt enkelt bli att lägga ut dem.
Det var jätteroligt att få se er andra stickare i verkligheten också, det vill jag ha mer av i framtiden. Stickcafe på måndag Clara?

I måndag var det sedan dags att träffa svärfar för middag medan han var på besök i ett grått och regnigt Götelaborg. Väldigt god mat, gott vin och gott sällskap på La Terazza. Tisdag var sedan en såndär dålig dålig dag när jag mest gjorde inget förutom att sova, usch. Idag sedan jobb jobb jobb hela dagen, och sedan virkcafe med finaste Avslöjd. Peppar som tusan på nästa möte på onsdag!

Lisa har ju dessutom utlyst en jazz hands-tävling på SYTYCK-bloggen, så här kommer mina händer in action. Både i stillbild och i rörelse;






Det som stickas på är min Daybreak som påbörjades hos Lisa. Troligtvis det mjukaste jag någonsin stickat, jag är lite kär. Och kära Tiger verkar inte kunna hålla sig borta från mina sticknördiga bilder.

Imorgon blir det julbord med jobbet, planerat att låta bli att äta på dagen så att jag med gott samvete kan äta sjuka mängder gravad lax.. mmmm..

Idag

har jag varit modig, igen! Idag var det nämligen inspelning på riktigt av mitt avsnitt Vem vet mest. Helt galet att jag sätter mig i en situation där 500 000 svenskar kan se mig på TV. Roligt var det, även om mitt eget slutresultat kanske var under all kritik.

Väl hemkommen igen stickade jag vidare på min Ishbel, kortade bort ett par varv på mönster D för att garnet skulle räcka till avmaskningen, men ack vad jag bedrog mig. 1,5 dm från målsnöret tog garnet slut. Bara att plocka upp avmaskningen igen och backa, backa,backa. Tänker mig att jag bara gör A och B och sedan hoppar till D och E, det borde funka maskantalsmässigt, utseendemässigt och garnmässigt.

Nu ska jag och kärleken ta oss iväg till Liseberg och titta på den sjuka mängden lampor och jag planerar att dränka mina sorger i varm choklad =)

Men vänta, det kommer mera!

Nej just precis, jag och ni har väl inte glömt Selbu-vantarna? De får bli min stora finalakt i SYTYCK, håller på och knepar och knåpar på presentationen av den stora finalshowen. I nuläget är partner (vante) nummer två inte riktigt klar heller, men det är inte långt borta. Håll ut, håll ut, den som väntar på något gott.. väntar ju som bekant alltid för länge, men ja.. ni förstår.

På tal om ni förstår så är jag fortfarande helt tagen av gårdagens konsert på Kåken. Ida och Simon gjorde en stillsam och väldigt vacker spelning, ni är alltid vackra! Och Nina Ramsby sedan, vilken människa! Jag är lite förälskad, hon är ju ungefär hur duktig som helst. Jag ansluter mig glatt till det redan stora ledet av fans. Om hon spelar i en stad nära dig - ta chansen att gå dit, en fantastiskt upplevelse utlovas!

Bilden från www.ninaramsby.com

Dagens bästa tips?

Om du inte har annat för dig ikväll, kom och titta och lyssna på Nina Ramsby och Ida och Simon ikväll på Kulturhuset Kåken. Massor med mys och bra musik utlovas!

Sömnlös i Kallebäck

Klockan är snart fem och jag är fortfarande vaken. Helt sjukt, men inatt vill huvudet inte stänga av och vila. Stickar och funderar på allt och inget, allt från att det är trevligt att det snart är jul till Vad Ska Jag Bli När Jag Blir Stor Och Hur Ska Jag Lyckas Med Det. Det är nog det sistnämnda som gnager mest, har en del att ta itu med för att bli klar, men inte riktigt ork och motivation. Att det sedan inte finns jobb när man väl blir klar gör inte att saken känns lättare. Den sedvanliga höstliga framtidskrisen med andra ord. Kommer som en kär gammal ovän varje år.

Ishbel håller mig sällskap. Ishbel version två kanske jag ska säga. Fick mitt garn och te-paket idag, och däri låg det tre nystan Country från Marks & Kattens som påstod att de ville bli en Ishbel. Vem är väl jag att säga nej, började sticka nästan så snart paketet var öppnat. Tack snälla Mary-Ann! Med i paketet var också roibooste med vaniljsmak, en favorit, och juleskum =)
Har kollat runt lite på Ravelry efter garnet, men hittar inget där. Någon som vet något om det?

Julklappstävling!

Hos Stickfrossa, klart jag ska vara med!

Och förresten..

.. så tycker jag nog att granen är färdigklädd nu:

Japp, jag är galen som tar fram granen innan det knappt ens har blivit december. Men jag vill njuta av julen och ljusen så länge som möjligt, allt ska ju ner innan vi åker till Norrland till riktiga julafton.

Så snurra min jord igen

Lite så har det faktiskt varit de senaste månaderna. När So you think you can knit-utmaningen började misstänkte jag aldrig att det skulle kännas såhär stort att ha stickat klart ett par vantar. Det är ju bara vantar, trådar sammansatta för att värma mina stackars novemberkalla figrar. Fast ändå så mycket mycket mer.

Jag har stickat provlappar (jag, provlappar! bara det liksom), jag har glatts över att se den första antydan till riktigt mönster ta form, jag har svurit att aldrig sticka en maska till på de där jäkla vantarna, jag har klappat mig själv på axeln och varit otroligt självgod över hur fantastiskt duktig jag kan vara.

Jag har lyft blicken mot horisonten och vågat titta på mönster som tidigare aldrig ens hade dykt upp på min stick-radar. Jag har lärt mig om traditioner och det hisnar i mig när jag inser hur mycket historia som ligger bakom det jag gör idag.

Jag smider planer, jag känner mig modig, jag vill lära och lär mig nytt. Jag vill lära alla jag känner att sticka så att de kan förstå min glädje och dela den.

Jag har börjat blogga och är fast, och förstår inte hur jag har kunnat missa hela stick-bloggvärlden tidigare. Ni är ju fantastiska allihopa, det var varit och är otroligt att få läsa om vad ni gör. Jag blir full av inspiration och hittar nya idéer, uppslag och utmaningar varje dag.

Du är min vän, vanten, och vi lär oss av varann.

Vilken färg har själen älskling? Idag är min själ gul och brun och har hjulmönster. Och jag älskar det.

Ner som en pannkaka, upp som en sol

Kort sammanfattat har hela den här dagen var botten, rutten och tja... riktigt riktigt dålig. Så pass dålig att jag tyckte att jag förtjänade en uppiggande present. Och för en gångs skull blev det inte garn, utan en plastlåda med tillhörade cd-skiva för 500 spänn. Dyrt, javisst, men jag blir mycket mycket gladare av mitt egna ex av Assassains Creed II. Har spelat mig igenom cirka två timmar och det är faktiskt precis så bra som jag hade förväntat mig.

Tänk att man kan bli så löjligt glad av att springa runt och leka lönnmördare.

Men så till den riktigt stora nyheten för dagen. Mitt ena par SYTYCK-vantar är färdiga! Fäste precis de sista trådarna i Kirsti's Mittens och ville genast ta tusen bilder och dela med mig av hur fantastiskt duktig jag kan vara. Men tar man bilder kl halv 12 på kvällen blir resultater såhär:


Hård och kall blixtreflex gör inte allt vantarna rättvisa, och hur jag än försöker lirka med kamera och lampor får jag inte till det. Vad gör man då, om inte en liten video! Lika dålig kvalitet på den, men ändå =) Dessutom verkar katten till slut ha insett att matte är spritt språngande galen. Utlovar bättre bilder imorgon!

Och en liten uppföljning

på diskussionen kring Sillens toksköna bildlänk. Jag hittade en matchning, snart är kalendern på gång!

Hihi!

Jag är klar med min första flerfärgstickade vante! Den har en tumme! Och sa jag mönster i t v å olika färger? Jag är vansinnigt stolt över mig själv, tänk vad jag kan!
Bild kommer imorgon, nu är det dags att stupa isäng. Och drömma om vantar i gult och brunt.

Jag mötte Lassie

Idag har jag skakat hand med Richard Olsson. Det ni!

Vilken galen dag. Jag tror att andan i SYTYCK har börjat smitta av mig på andra delar av mitt liv. Idag har jag klivit långt långt långt utanför mitt vanliga comfort space och varit med i ett pilotavsnitt av Vem vet mest? i SVT. Inget som kommer sändas i TV, utan ett provprogram för att göteborgsteamet skulle få ställa in all teknik inför den kommande säsongen.
Jag är jättebra på att sitta i soffan och tycka att jag kan svaret på alla frågor och vara lite sådär skönt besserwissrig, men när man väl är på plats framför tv-kameran tillsammans med 11 andra nervösa stackare och ett stort gäng kameramän etc etc så är det plötsligt inte så lätt längre. Men å andra sidan var det skönt att prova på det hela innan det är dags för den riktiga inspelningen 5e december. Plus att det var väldigt spännande att se hur en tv-inspelning går till på riktigt.

I något mail jag fått från Vem vet mest stog det att det kunde innebära rätt mycket väntetid mellan tagningarna, vilket jag genast omtolkade till sticktid. Men problemet vara bra att jag inte hade något lämpligt att sticka på, båda vantarna är lite för komplicerade, Wicked-tröjan är för stor och så vidare. Alltså gav jag mig själv tillåtelse att starta upp något nytt. Jag rotade igenom mina garngömmor och hittade härvan med härligt ishavsblå SoftBlend från Färgkraft som jag köpte i somras utan något speciellt i åtanke, men nu när jag såg den igen var det självklart att den måste bli en Ishbel.
Nu hann jag inte sticka speciellt mycket, men startitisen i mig blev tillfälligt tillfredställd och jag kan skylla allt på Vem vet mest =)

Nu är jag galet trött, massor av intryck från dagen försöker rymmas samtidigt i huvudet. Dags för te, pepparkakor och lussebulle!


Haha, justja! Jag fick dessutom i uppdrag att sticka en slips åt en annan tävlingsdeltagare. Mannen i fråga jobbade på BingoLotto och var dagen till ära iförd en riktigt cool slips med lingon på. Han samlade dessutom på uppslagsverk, hade runt 250 stycken hemma. Javisst kan jag göra det, kan ju inte vara så svårt att koreografera ihop menar jag =)

Köksmarodering, tandläkarskräck och vantframgång

Nu är det bekräftat, det lönar sig inte alltid att klaga. Vår fina 50-tals köksfläkt har alltid varit lite krånglig, glappat i kontakten och låtit som en Boeing 747 under takeoff. Till slut fick vi nog och skickade en felanmälan till fastighetsskötaren med en tanke om att det bara var att fixa kontakten eller något i den stilen. Men ack vad fel vi hade. Tydligen skall det inte alls finnas någon fläkt i våra lägenheter, och vår har dessutom varit fulinkopplad på ventilationssystemet och har därmed stört självdraget i resten av lägenheterna i uppgången. Innan vi han säga flasklock kom det en snickare och plockade bort den.

Nu ser det istället ut såhär. Omålat, flottigt och allmänt snuskigt. Hurra... Dessutom verkar det inte finnas några planer från Poseidions sida att sätta in kolfilterfläktar snart, så vill vi ha en fläkt får vi vackert bekosta den själva. Och antagligen får vi nog måla om det hela själva också.

Dessutom ska jag till tandläkaren idag. Bara tanken på det gör att jag får svårt att andas, panikångesten kommer smygade trots att jag inte haft några känningar av den på ett tag nu. Jag tror inte att jag har några hål, och har jag det är det ingen panik. Jag borrar och lagar mycket hellre än tar den fruktade tandstenen. Varje gång de börjar rota är jag helt säker på att alla mina tänder ska lossna, även om jag rent logiskt sett vet att de kommer sitta kvar. Hjärnan vägrar kommunicera med hjärtat. Förra gången började jag bara gråta en gång, hoppas det går lika bra idag. Djupa andetag...

Mer positivt är att den första av Kirsti's Mittens är klar! Eller nästan iallafall, tummen är fortfarande kvar att göra. Men jag spar den karamellen tills båda två skall göras. Vante två är på stickorna och vi valsar fram i en rasande fart. Quickstep möter vals. Blir det foxtrot i kombination kanske? Ser fram emot att ha båda färdiga, blir glad glad glad av färgkombinationen!

Novembermörker

Novembermörkret slår klorna i mig igen, precis som varje höst blir jag trött trött trött och vill mest bara sova. Idag känner jag mig dessutom förkyld och lite extra hängig. Synd om mig idag!

Men så lyssnar jag på finaste Ida Olsson, speciellt Karusellsången, och känner mig lite gladare. Hennes och Simons julskiva står i cd-hyllan och bara väntar på att det ska bli första december så att jag kan lyssna på den utan att börja julen för tidigt. Som att vänta på en tidig julklapp.

Mina estniska vantar gör mig också lite gladare, speciellt när jag inser att jag kommer få ut ett par ur två nystan garn. Har alltså två nystan över att hitta på något roligt med, en matchande mössa kanske? En Selbu Modern eller en Flora kanske?

Nu en kopp thé och lite choklad. Jag behöver all höstpepp jag kan få.

Varför är nyckelpigorna så små?

Dom har stannat i växten!

Dagens bästa (?) göteborgsvits kommer från en av kunderna idag. Som tack för att jag gick igenom familjens fjärrvärmeförbrukning och kollade om den uppskattade budgeten såg rimlig ut. Tack tack.
I övrigt har det varit en såndär dag på jobbet. Massivt avbrott på telekommunikationen i Kungälv och 15 000 strömlösa kunder på Hisingen. Mycket att göra med andra ord.

Men! Jag motar bort fredagströttheten med ett bad och en snus, bästa kombinationen. Planerar att följa upp det hela med bästa snabblyx-middagen. Pastasås simplicitas på quornfärs, creme fraische, vitlök och basilika med färsk tagliatelle till. Och ett stort glas vin. Vilket i sin tur kommer innebära att fredagströttheten kommer komma tillbaka, men det är smällar man får ta =)

Dimma

Huvudet vägrar vara med den här veckan. Vaknade med huvudvärk på måndags och har knaprat tabletter sedan dess. Blir jättetrött, sover lite, vaknar lite. Får inget gjort egentligen. Stickar lite, somnar lite osv osv. Trött och less, kort sammanfattat.
Eventuellt kanske lite bättre idag, ska ge mig på att åka ut till stallet en sväng och se om det hjälper med frisk luft och gosig hästmule.

Dessutom är h-tangenten på laptopen jätteseg. Måste nog skruva isär hela datorn och se om det ligger något därunder. Gnäll gnäll gnäll idag.

Gör om, gör rätt

Jaja, så var det dags för baklänges-stickning igen. Har som sagt börjat på Kirsti's Mittens i Lanett och stickar på i en rasande fart. Lite för fort kanske, ibland är det bra att stanna upp och läsa beskrivningen en extra gång. Tråden för tummen ska sättas in 9,5 cm från mudden. Yes box, lets go tänkte jag och stickade in en tråd och gick glatt vidare. Efter ett par centimeter till började jag fundera lite på saken, och kollade en gång till. 9,5 cm från slutet av mudden skulle det ju vara och inte från början. Antingen får jag amputera tummen och sy fast den på handleden, eller backa tillbaka. Alternativ ett känns rätt lockande faktiskt, tycker inte alls om att göra om. Men är det utmaning så är det, bara att bita i det sura äpplet.
Fint blir det iallafall.



De senaste dagarna har det pågått kreativt kaos av lite annan modell här hemma också. Blev sugen på en ny svart kjol, men hittade ingen sådär perfekt på någon affär. I sann slöjdanda gick jag istället och köpte tyg och mönsterpapper, jag syr min egen istället. Och Gråis hjälper gärna till.

Ikväll var det också möte med Avslöjd, helt underbart! Jag blir så glad av att träffa alla trevliga, kreativa människor. En riktig energikick i höstmörkret. Mera sådant!

Krisen med den kalla lägenheten verkar lösa sig snabbare än väntat, redan imorgon kl 8 kommer det nya elementet, hurra! Förutsatt att det nya nu passar det vill säga.

Over and out för idag!


Edit: Höstens bästa brödrecept finns förresten här. Jag skippade linfröna eftersom Netto inte behagade ha några inne. Som sagt, när man handlar på Netto får man gå dit med ett öppet sinne =)

17 grader

Och inte en grad varmare är det i vardagsrummet för tillfället. Vårt stora element gick sönder i helgen, helt plötsligt hade vi ett par liter vatten på golvet och ingen värme.
Idag har det gamla elementet blivit bortforslat, och förhoppningsvis får vi ett nytt redan imorgon. Hoppas hoppas, för om de måste beställa ett nytt så sitter vi utan element i tre-fyra veckor till. Bara att börja sticka sockor då antar jag...
Tur att vi har två värmeälskade katter, de sitter fast på oss som plåster för att få så mycket värme som möjligt.

Upptagen dag idag. Först ut till stallet en sväng, sedan handla till muffins- och brödbak. Hem och diska, baka och städa innan det underbara Avslöjd-gänget kommer ikväll för pyssel och prat.

Stickar en massa också. Selbu-vantarna vilar lite lite just nu, och har börjat på mina estniska vantar istället. Bråkade en massa med mitt Hifa 2-garn, men fick inte alls till stickfastheten, så det blir vantar i Lanett istället, bruna och gula. Lite vals möter broadway =) Bildbevis utlovas senare, nu måste jag skriva shoppinglista och sedan get cracking om jag ska hinna med allt idag.

The revolution is being handmade

Bildbevis från i söndags. Sa jag förresten att jag är en mästare på jumbostickning?
Tack Sofie för bilden!

Hej vad det går!

Oj oj oj, här händer det saker! Fast jag har varit dålig på att uppdatera, skäms på mig.

Förra onsdagen var det iallafall möte med studiecirkeln Avslöjd där jag upptäckte att Okej då var med, jätteroligt! Och för att följa upp det hela åkte vi i lördags till Jönköpings Läns Museum och tittade på craftivism-utställningen. Otroligt bra utställning, och fantastiskt inspirerande. Jag är sugen på att åka tillbaka och titta mer och sätta mig och sticka i hantverkshörnan, synd bara att det är lite för långt dit.
Sedan sitter jag också och är glad över att det blir ett nytt DreamKnit nästa år, i februari ska jag vika en hel helg åt att bara sticka sticka sticka och klappa garn tillsammans med trevliga människor.

Stickats har det också gjort, jag är hör och häpna klar med den första selbuvanten! Den andra vanten är på gång, men tar lite längre tid att sticka på grund av ett dokumentationsprojekt som än så länge får förbli hemligt.


För första gången någonsin har jag stickat något som kan stå upp själv:


Dessutom har jag stickat klart en Boneyard Shawl till Karl i mjuk och gosig ecoalpaca från Viking Garn. Det var på håret att en härva räckte till en lagom stor sjal, men instoppad under jackan verkar den funka rätt bra.


Nu är jag vansinnigt trött, det var mycket på jobbet idag. Runt 1400 presenterade samtal totalt, ibland blir det tungt att vara professionellt trevligt på löpande band, speciellt när man får samma fråga för förtiumpfte gången. Lite sömn kanske hjälper..

Hjälp!

Nu har musiken tystnat och dansen står still. Jag har fastnat på tummen på min första vante, eller rättare sagt på minskningarna. Mönstret är 1 rät i mörk färg och en rät i ljus färg, och nu funderar jag lite på hur jag bäst ska gå tillväga för att minska snyggt i mönstret. Upp till mitten av tumnageln ska jag minska två maskor varannat varv, därefter fyra varje varv. Hur placerar jag minskningarna bäst för att störa mönstret minst?

Minskar jag på vardera sidan av tummen och låter det bli en rand på vardera sidan? Eller minskar jag båda bredvid varandra vilket inte kommer störa mönstringen? Och var sätter man minskningen isåfall?

Idag är jag en panelhöna

Trött, tröttare, Emelie.
Måndag, och en lång dag på jobbet. Ringt en massa har det gjort också, känns som alla samtal har gnagt bort all koncentrationsförmåga. Försökte sticka lite på tummen, men lyckades göra fel och orkar inte riktigt sticka baklänges ikväll, sparar den karamellen tills imorgon. Stickar lite på en Boneyard Shawl till Karl istället, ett varv räta, ett varv aviga och upprepa är lagom meditativt.

Men nu, sova.

Nöjd och glad

Söndagsmys på hög nivå!

Har precis ätit världens godaste lasange, och dessutom blev det luncher över till resten av veckan. Nu sitter jag och dricker te och är jätteglad över att Lisa har nominerat mitt förra blogginlägg till morotsutmaningen på so you think you can knit. Helt plötsigt gör det inte så mycket att helgen snart är slut och jag måste gå upp 06.30 och jobba imorgon.

Idag har jag också varit ut till fina Skändla och nosat hästmule. Man kan inte bli annat än nöjd när det är såhär fint och hästen är såhär fin.


Vantarna rullar också på fint, ska precis ta ihop längst upp och sedan starta tummen. Spännande!

Källor såklart

Jag glömde lägga till källorna i förra inlägget, och eftersom jag skrev allt i Word istället för direkt på bloggen så blev formateringen knasig och jag kan inte gå in och redigera i efterhand.

Men om ni vill veta var infon kommer från så är det:

Traditional Scandinavian Knitting av Sheila McGregor (1984)
Stickat från Norden av Susanne Pagoldh (1987)
Vantar från när och fjärran av Eva Maria Lezner (1981)

Over and out, nu ska fröken Larsson sova.

Vad två trådar kan göra

Saxat från vardagen, Emelie och Karl slösurfar i soffan efter en trevlig kväll på stan med fina Anneli och Arne:

E: Titta, Lisa har lagt ut en morot på So you think you can knit, jag kanske skulle skriva lite om min Selbustickning.
K: Eh, cellbestyckning? Vad sysslar ni stickare med egentligen?
E: Nej älskling, Selbustickning.
K: ?

Ja, vad sysslar vi stickare med egentligen?

En del av vals och foxtrotmomentet inom SYTYCK innebar ju att lära sig mer om traditionerna inom stickningen, att få historien att leva vidare genom den egna stickningen. Jag har funderat rätt mycket på det här och ju mer jag tänker på det så är det ju helt och hållet hundra procent rätt utmaning för mig. Som museievetare och arkeolog ligger historia, tradition och rötter mig varmt om hjärtat och mycket av den forskning som jag vill (och borde ägna mig åt istället för att sticka) handlar om just hur man omsätter och använder dåtida kunskap och traditioner i nutidens samhälle. Att jag inte har tänkt på traditionella sticksätt tidigare, nu måste jag kanske omvärdera min frågeställning till masteruppsatsen.

I ärlighetens namn så har jag nog varit lite rädd för att ta tag i det hela. Många olika garnfärger och massiva diagram har fått mig att snabbt vika undan blicken för att leta reda på något mer lättstickat, instant gratification har varit min ledstjärna inom stickningen. Letade runt bland avlagringarna i stickkartongen (lite som att utföra en arkeologisk utgrävning faktiskt, nörden slår till igen) och hittade igen mitt hittills enda försök att sticka med två färger. Påbörjade ett par vantar i alpacka förra hösten, men blev mest vansinnigt frustrerad och arg och tog ut ilskan på den oskyldiga stickningen och förpassade allt till botten av lådan och svor att aldrig mer sticka med två färger.

Skillnaden mellan då och nu är självklart ytterligare ett års stickerfarenhet under bältet och dessutom den här underbara utmaningen. Lisas utmaning har fått mig att fundera mycket över varför jag egentligen tycker så mycket om att att sticka, och jag har kommit fram till att det tlli stor del är utmaningen och utveckligen som lockar. Jag kan se något fysiskt ta form och det är jag och ingen annan som får det att hända. Jag mår bra av att sticka, helt enkelt. Och så är ju garn så mjukt och fint att klappa på .

Men för att återgå till traditionen. Just nu stickar jag på ett par vantar med mönster från Selbu i Sør-Trøndelag i Norge. Just mina vantar är baserade på ett par som finns bevarade hos Norsk Folkemuseum.

Sticktraditionen från Selbu är relativt ung, troligtvis uppstoden först någon gång under 1850-talet. Denna tradition är också unik på det sättet att den går att spåra till en enskild person.

Den då sextonåriga Marit Emstad arbetade som mjölkpiga hos en lokal bonde när en av hennes kollegor stickade ett par strumpor till bonden i julklapp. Strumporna stickades i två färger, vid botten och ett enkelt mönster som en ”orm” uppför benet. Bonden blev nöjd med resultatet och frågade Marit om hon inte kunde sticka något liknande, varpå hon komponerade ett par vita vantar med mönster av svarta stjärnor med inspiration från broderier.

Till saken hör att söndagsvantarna, finvantarna, under den har tiden oftast var enkla nålbundna vantar. När Marit en söndag dök upp i kyrkan i sina egenkomponerade tvåfärgstickade vantar gjorde hon sensation och snart var modet spritt över hela bygden. Stickerskorna sporrade och utmanade varandra att skapa än mer avancerade och unika mönster. Inspirationen till dessa mönster kom ofta från olika typer av broderier men också från naturen. Just vantar förblev det vanligaste Selbu-stickade plagget tack vare traditioner knutna till giftemålet. När en kvinna gifte sig förväntades hon lämna vantar i gåva till varje man som bevistade bröllopet vilket lätt kunde uppgå till 100 personer. Som en parantes verkar just vantar och bröllop vara starkt sammankopplade i stora delar av Norden och Europa, men det får nog bli ett eget inlägg lite senare.

Den viktigaste ekonomiska näringen i Selbu utgjordes fram till 1900 av tillverkning av kvarnstenar, men när efterfrågan av dessa minskade fick försäljningen av vantar ökad betydelse. Under mellankrigstiden ökade försäljningen rejält då det blev mode i Oslo att bära Selbustickade vantar. Under 1930-talet startades en hemslöjdcentral som införskaffade garn, höll med mönster och köpte upp och sålde plaggen vidare.

Till största del var det kvinnorna som stickade, men i dåliga tider hände det också att männen och pojkarna plockade upp stickorna för att på så sätt bidra till familjens överlevnad.

Så, det var dagens lilla historiebeskrivning och traditionsförankring. Jag stickar glatt vidare på mina vantar, full av beundran för Marit som vågade sig till kyrkan med sina radikala tvåfärgstickade vantar. Om de övriga kvinnorna i kyrkan den dagen hade ratat hennes nya påfund hade jag aldrig suttit här med just de här vantarna idag. Men så är det väl till mångt och mycket även idag. Med grund i traditionerna kan man kliva framåt för att åstadkomma något nytt och ännu bättre. Jag vet iallafall att jag inte är lika rädd för att prova sådan som ser svårt och läskigt ut, en helt ny stickhorisont håller på att öppna sig framför mig även om jag kanske inte ska ropa hej förrän jag hoppat över bäcken. Jag är ju faktiskt inte klar med ens första vanten ännu, de gamla hiphoptakterna sitter fortfarande i.

Nu är jag också väldigt sugen att åka och hälsa på hos Selbu Museum of Knitting och klappa på vantar och bli inspirerad. Någon som vill följa med?

Stort tack till Karl också som använde sin photoshop-fu till att fixa bilderna till bloggen!

Hej hösten!

Helt galet vad tiden går. Det är höst, bara pang sådär. Helt underbar dag ute idag också, passade på att ta en liten promenad tidigare. Klart och kallt i luften och himlen är sådär högt högt uppe.
Idag har jag också varit och hälsat på Cityakuten, och tack och lov är det inget fel på luftrören eller lungorna. Jag har bara hosta helt enkelt, trasiga slemhinnor som behöver tid att läka. Fick en stor flaska Cocillana utskrivet så jag kan sova ordentligt iallafall.

Innan läkartiden råkade jag (nåja) ramla in på Broderi och Garn och råkade (nåja) plocka på mig fyra nystan Lanett i gult och brunt, plus 2.00 mm stickor i metall. Jag kommer nog göra så med de estniska vantarna att jag stickar ett par traditionella i Hifan och kör en parallellstickning med ett par likadana i Lanett i lite sjuttiotals-retrostil sådär. Eller något helt annat.


Dessutom har jag hunnit sticka en massa på mina Selbuvantar och blir mer och mer förvånad över hur bra det går. Hejja mig! Har stickat upp till mitten av stjärnan på handryggen, och har bara gjort ett eller två små fel på vägen.


I övrigt kan jag presentera gårdagens FAIL: Scones som råkade bakas med fyra teskedar bikarbonat istället för bakpulver. Jag kan avslöja att det färdiga resultatet blir gult, luktar fränt och smakar skunk. Rekomenderas inte alls, och är väldigt tråkigt när man är sugen på te och scones till kvällsfika.

Titta titta titta!

Titta vad jag kan göra!


Ursäkta den dåliga bilden, men jag måste få dela med mig. Känner mig som ett barn som kommer hem från dagis och bara måste visa någon vad man gjort på pysseltimmen. Det är mönster, och två färger! Jag såg nu att jag har missat en spets på en av stjärnorna nere på mudden, men generationer av stickerskor (och stickare för den delen) från Selbu får ursäkta. Alla är vi barn i början.

Hihi! Efter det tillfälliga nederlaget med Kirsti's Mitten är jag nu tillbaka i storform! Jag har inte ens tid att hosta, för mycket att sticka!

Ganska ofta

önskar jag att jag var en katt istället.

Usch, hostan är på återtåg, känns som lungorna försöker rymma. Får se om det löser sig med lite te och tv.

Missmod

Nu har jag stickat totalt 6 varv av mudden på de estniska vantarna, och har redan stickat fel. Misstänker att jag antingen måste byta garn eller stickor. Hifan är egentligen lite för tjockt för stickor 2.00, och jag vågar inte riktigt ta i med mina fina knit-pro stickor. Jag kommer gråta blod om jag bryter av dem.
Alternativet är att byta garn till något lite tunnare och mjukare, funderar lite på Sandness Lanett, såg på Ravelry att någon stickat ett par i just det garnet. Plus att det är ett favoritgarn.

Vad tror ni?

På plussidan ligger en tvåårsprenumeration på Interweave Knits, försenad födelsedagspresent från fina K!

Trevande start, eller "vi kan väl lära känna varandra först?"

Gårdagens start på So you think you can knit blev minst sagt trevande. Precis som arrangörskan så missade jag startskottet, detta dels på grund av att jag spenderade ett par timmar med att nosa på en hästmule, och dels på att det bedrevs matlagning á la storkök här hemma.

Jag har dock bestämt vad jag ska sticka, kors i taket! Efter mångt och mycket funderande fram och tillbaka så fastnade jag för två olika sticktraditioner från olika delar av världen. Från Estland kommer mönstret till Kirsti's Mittens, mönstret finns i Folk knitting in Estonia av Nancy Bush (1999)


Nästa mönster kommer från Selbu i Norge från boken Stickat i Norden av Susanne Pagoldh (1987). Klassiska Selbu-vantar helt enkelt.


Jag hittade mönster och köpte garn i lördags, stort tack till Deisy Design för hjälpen med att hitta rätt garner. Det blev rött och lila Hifa 2 till de estniska vantarna och svart och naturvitt Hifa 2 till Selbuvantarna.

Sedan dess har vi mest gått och sneglat lite på varandra över rummet, de blivande vantarna och jag. Lite som två blyga dansare som inte riktigt vågar ta steget och bjuda upp. Till slut gick det så långt att ena dansaren (jag, inte garnet) tog ett glas vin och kastade sig ut. Som vi alla vet är alkohol och nerver en rätt dålig kombination om man måste göra något som kräver koncentration, exempelvis lära sig dansa vals eller sticka med två färger efter diagram. Efter att ha nystat garn, stickat en provlapp(!) och lagt upp 78 maskor insåg jag till slut att det var dags att ge upp. Relationen kunde liksom inte komma längre den kvällen utan att någon av oss skulle ångra sig morgonen efter.

Men som tur är så tycker vi fortfarande om varandra och kommer försöka oss på ett nytt övningspass till kvällen.


På tal om något helt annat och totalt icke-stickrelaterat så diggar katterna aktivitetsbrädan! Till och med utan mutor med fishstick, vanlig hård mat funkar också bra att leta fram.

Stress!

Mer än såhär hinner jag inte med just nu. Måste springa till bussen om en kvart, men har sjukt mycket att berätta om min start på So you think you can knit. Får återkomma ikväll!

Akademikern slår till igen

Lisa, du har skapat ett monster.

Jag märker att jag tar mig an den här utmaningen på ett ytterst akademiskt sätt, 10 års universitetsstudier börjar ta ut sin rätt. Efter att den första förvirringen och skräcken inför det traditionella stickandet hade lagt sig började jag i huvudet försöka problematisera och identifiera problemet. Olika teser och frågeställningar börjar formas, litteratur införskaffas och lusläses. Snart kan jag skriva ett paper om om stickningens historia i världen. Dessutom har jag börjat blogga på arbetstid (men berätta inte för någon).

Jag har inte ens införskaffat garn. Mitt vanliga lunsande hiphopande har stannat mitt i steget och sakta men säkert har hållningen stramats upp, blicken stolt lyfts upp mot fjärran och valsens tretakt hörs svagt i bakgrunden. Jag börjar bli redo att ta det första steget.

Med andra ord, jag tror jag har bestämt mig för vad jag vill göra. Behöver bara suga lite mer på karamellen, läsa en bok eller två till, överväga fördelar och nackdelar, kanske skriva lite om saken..

Tradition och kedjereaktioner

Jag har funderat en hel del på den här stickutmaningen, och den term som har fastnat mest i huvudet är tradition. Det jag har kommit fram till att jag vill använda utmaningen till är att ta tillfället i akt att lära mig mer om traditionerna bakom stickningen, om mönster och tekniker, något om alla timmar arbete som utförts i stugor runt om i världen som lett fram till att jag i slutändan sitter här och stickar idag.

När man börjar fundera på det hela är det faktiskt helt fantastiskt och rätt hisnande. Egentligen skulle alla mössor, tröjor och vantar ha varit enkla grå plagg. Får är oftast gråa, ullen oftast grå. Varför hålla på och färga och dona, lägga till ett extra arbetsmoment till något som egentligen bara ska hålla oss varma, skydda oss från elementen och hjälpa oss att överleva? Och när man sedan har tagit steget att väl färga garnet, varför lägga till ytterligare ett moment och skapa mönster? Det måste ju gå snabbare att bara sticka rakt av vilket i slutändan skulle innebära fler tröjor. Praktiskt och bra.

Men icket. Istället tas det fram fantastiska färger och intrikata mönster för att göra hantverket mer lustfyllt, vardagen lite mer njutbar. Kanske hjälper mönster och färger till att etablera och hävda en kulturell identitet, att skapa samhörighet och stolthet kring det egna. Vidare därifrån funderade jag vidare mer mot mitt eget kulturella arv och hamnade i Västerbotten i norrland. Aha! tänkte jag, det måste ju finnas någon slags västerbottnisk sticktradition. Jag letade reda på mitt ex av Vantar och muddar från Norr för att se om det fanns något informativt i den. Jag bläddrade och bläddrade och hittade många fina vantar och speciella tekniker från Norbotten och Västernorrland, men från Västerbotten fanns mest bara nydesignade virkade vantar. Märkligt.
Men något måste det ju finnas. Nästa steg var att snoka den textila hemslöjdskonsulenten i Västerbotten var. Sagt och gjort så skickade jag henne ett mail, men fick igår ett lite nedslående svar. I Västerbotten finns ingen sådär jättespeciell sticktradition, och det finns väldigt lite material bevarat i museer och hembygdsgårdar. Arkeologen och museievetaren i mig gråter lite tillsammans med stickerskan.

Jag lutar, som ovanstående förvirrade mastodontlånga text kanske förklarar, helt klart åt traditionell mönsterstickning i nuläget. Kikar lite på mönster från garnstudio, mössa och vantar. Har också ett gäng böcker på ingång från biblioteket, bland annat om fair isle- och bohusstickning. Att hitta m ö n s t r e t kvarstår dock fortfarande.

Medan jag har fundetat på allt detta har tankarna också gått iväg till mina söta farmor. Henne har jag att tacka för en väldigt stor del av kärleken till garn och handarbete, så jag bestämde mig för att leta fram strumporna jag började sticka till henne för en halv evighet sedan. När jag väl hittade igen dem (med viss svårighet, garn och stickförrådet är fortfarande i kaos efter flytten i april - jag är lat) så blev jag lite tveksam. Jag hade stickar klart hela första sockan, men jag vet inte riktigt hur stora eller små fötter hon har. Repade upp alltihop och bestämde mig för att börja om på ett par spiralstickade sockor utan häl. Problemet var bara att mina 4 mm strumptickor satt fast i en Marsan Watchcap som behövde bli färdigstickad. Sagt och gjort, sticka sticka sticka och av från stickorna. Nu ser farmors strumpor ut såhär

Farmorfäger! Och bra jobb och busstickning.
Nu ska jag inta framåtstupa sidoläge i soffan, helt slut efter att ha jobbat en hel dag. Influsensan bråkas fortfarande med mig i form av rethosta, halsont och täppta bihålor.

Imorgon: Uppsatspillande, upphämtning av böcker, kaffe med bästa Sofie och eventuellt en tur till stallen.