Nej just precis, jag och ni har väl inte glömt Selbu-vantarna? De får bli min stora finalakt i SYTYCK, håller på och knepar och knåpar på presentationen av den stora finalshowen. I nuläget är partner (vante) nummer två inte riktigt klar heller, men det är inte långt borta. Håll ut, håll ut, den som väntar på något gott.. väntar ju som bekant alltid för länge, men ja.. ni förstår.
På tal om ni förstår så är jag fortfarande helt tagen av gårdagens konsert på Kåken. Ida och Simon gjorde en stillsam och väldigt vacker spelning, ni är alltid vackra! Och Nina Ramsby sedan, vilken människa! Jag är lite förälskad, hon är ju ungefär hur duktig som helst. Jag ansluter mig glatt till det redan stora ledet av fans. Om hon spelar i en stad nära dig - ta chansen att gå dit, en fantastiskt upplevelse utlovas!
Och inte en grad varmare är det i vardagsrummet för tillfället. Vårt stora element gick sönder i helgen, helt plötsligt hade vi ett par liter vatten på golvet och ingen värme. Idag har det gamla elementet blivit bortforslat, och förhoppningsvis får vi ett nytt redan imorgon. Hoppas hoppas, för om de måste beställa ett nytt så sitter vi utan element i tre-fyra veckor till. Bara att börja sticka sockor då antar jag... Tur att vi har två värmeälskade katter, de sitter fast på oss som plåster för att få så mycket värme som möjligt.
Upptagen dag idag. Först ut till stallet en sväng, sedan handla till muffins- och brödbak. Hem och diska, baka och städa innan det underbara Avslöjd-gänget kommer ikväll för pyssel och prat.
Stickar en massa också. Selbu-vantarna vilar lite lite just nu, och har börjat på mina estniska vantar istället. Bråkade en massa med mitt Hifa 2-garn, men fick inte alls till stickfastheten, så det blir vantar i Lanett istället, bruna och gula. Lite vals möter broadway =) Bildbevis utlovas senare, nu måste jag skriva shoppinglista och sedan get cracking om jag ska hinna med allt idag.
Oj oj oj, här händer det saker! Fast jag har varit dålig på att uppdatera, skäms på mig.
Förra onsdagen var det iallafall möte med studiecirkeln Avslöjd där jag upptäckte att Okej då var med, jätteroligt! Och för att följa upp det hela åkte vi i lördags till Jönköpings Läns Museum och tittade på craftivism-utställningen. Otroligt bra utställning, och fantastiskt inspirerande. Jag är sugen på att åka tillbaka och titta mer och sätta mig och sticka i hantverkshörnan, synd bara att det är lite för långt dit. Sedan sitter jag också och är glad över att det blir ett nytt DreamKnit nästa år, i februari ska jag vika en hel helg åt att bara sticka sticka sticka och klappa garn tillsammans med trevliga människor.
Stickats har det också gjort, jag är hör och häpna klar med den första selbuvanten! Den andra vanten är på gång, men tar lite längre tid att sticka på grund av ett dokumentationsprojekt som än så länge får förbli hemligt.
För första gången någonsin har jag stickat något som kan stå upp själv:
Dessutom har jag stickat klart en Boneyard Shawl till Karl i mjuk och gosig ecoalpaca från Viking Garn. Det var på håret att en härva räckte till en lagom stor sjal, men instoppad under jackan verkar den funka rätt bra.
Nu är jag vansinnigt trött, det var mycket på jobbet idag. Runt 1400 presenterade samtal totalt, ibland blir det tungt att vara professionellt trevligt på löpande band, speciellt när man får samma fråga för förtiumpfte gången. Lite sömn kanske hjälper..
Saxat från vardagen, Emelie och Karl slösurfar i soffan efter en trevlig kväll på stan med fina Anneli och Arne:
E: Titta, Lisa har lagt ut en morot på So you think you can knit, jag kanske skulle skriva lite om min Selbustickning. K: Eh, cellbestyckning? Vad sysslar ni stickare med egentligen? E: Nej älskling, Selbustickning. K: ?
Ja, vad sysslar vi stickare med egentligen?
En del av vals och foxtrotmomentet inom SYTYCK innebar ju att lära sig mer om traditionerna inom stickningen, att få historien att leva vidare genom den egna stickningen. Jag har funderat rätt mycket på det här och ju mer jag tänker på det så är det ju helt och hållet hundra procent rätt utmaning för mig. Som museievetare och arkeolog ligger historia, tradition och rötter mig varmt om hjärtat och mycket av den forskning som jag vill (och borde ägna mig åt istället för att sticka) handlar om just hur man omsätter och använder dåtida kunskap och traditioner i nutidens samhälle. Att jag inte har tänkt på traditionella sticksätt tidigare, nu måste jag kanske omvärdera min frågeställning till masteruppsatsen.
I ärlighetens namn så har jag nog varit lite rädd för att ta tag i det hela. Många olika garnfärger och massiva diagram har fått mig att snabbt vika undan blicken för att leta reda på något mer lättstickat, instant gratification har varit min ledstjärna inom stickningen. Letade runt bland avlagringarna i stickkartongen (lite som att utföra en arkeologisk utgrävning faktiskt, nörden slår till igen) och hittade igen mitt hittills enda försök att sticka med två färger. Påbörjade ett par vantar i alpacka förra hösten, men blev mest vansinnigt frustrerad och arg och tog ut ilskan på den oskyldiga stickningen och förpassade allt till botten av lådan och svor att aldrig mer sticka med två färger.
Skillnaden mellan då och nu är självklart ytterligare ett års stickerfarenhet under bältet och dessutom den här underbara utmaningen. Lisas utmaning har fått mig att fundera mycket över varför jag egentligen tycker så mycket om att att sticka, och jag har kommit fram till att det tlli stor del är utmaningen och utveckligen som lockar. Jag kan se något fysiskt ta form och det är jag och ingen annan som får det att hända. Jag mår bra av att sticka, helt enkelt. Och så är ju garn så mjukt och fint att klappa på .
Men för att återgå till traditionen. Just nu stickar jag på ett par vantar med mönster från Selbu i Sør-Trøndelag i Norge. Just mina vantar är baserade på ett par som finns bevarade hos Norsk Folkemuseum.
Sticktraditionen från Selbu är relativt ung, troligtvis uppstoden först någon gång under 1850-talet. Denna tradition är också unik på det sättet att den går att spåra till en enskild person.
Den då sextonåriga Marit Emstad arbetade som mjölkpiga hos en lokal bonde när en av hennes kollegor stickade ett par strumpor till bonden i julklapp. Strumporna stickades i två färger, vid botten och ett enkelt mönster som en ”orm” uppför benet. Bonden blev nöjd med resultatet och frågade Marit om hon inte kunde sticka något liknande, varpå hon komponerade ett par vita vantar med mönster av svarta stjärnor med inspiration från broderier.
Till saken hör att söndagsvantarna, finvantarna, under den har tiden oftast var enkla nålbundna vantar. När Marit en söndag dök upp i kyrkan i sina egenkomponerade tvåfärgstickade vantar gjorde hon sensation och snart var modet spritt över hela bygden.Stickerskorna sporrade och utmanade varandra att skapa än mer avancerade och unika mönster. Inspirationen till dessa mönster kom ofta från olika typer av broderier men också från naturen. Just vantar förblev det vanligaste Selbu-stickade plagget tack vare traditioner knutna till giftemålet. När en kvinna gifte sig förväntades hon lämna vantar i gåva till varje man som bevistade bröllopet vilket lätt kunde uppgå till 100 personer.Som en parantes verkar just vantar och bröllop vara starkt sammankopplade i stora delar av Norden och Europa, men det får nog bli ett eget inlägg lite senare.
Den viktigaste ekonomiska näringen i Selbu utgjordes fram till 1900 av tillverkning av kvarnstenar,men när efterfrågan av dessa minskade fick försäljningen av vantar ökad betydelse. Under mellankrigstiden ökade försäljningen rejält då det blev mode i Oslo att bära Selbustickade vantar.Under 1930-talet startades en hemslöjdcentral som införskaffade garn, höll med mönster och köpte upp och sålde plaggen vidare.
Till största del var det kvinnorna som stickade, men i dåliga tider hände det också att männen och pojkarna plockade upp stickorna för att på så sätt bidra till familjens överlevnad.
Så, det var dagens lilla historiebeskrivning och traditionsförankring. Jag stickar glatt vidare på mina vantar, full av beundran för Marit som vågade sig till kyrkan med sina radikala tvåfärgstickade vantar. Om de övriga kvinnorna i kyrkan den dagen hade ratat hennes nya påfund hade jag aldrig suttit här med just de här vantarna idag. Men så är det väl till mångt och mycket även idag. Med grund i traditionerna kan man kliva framåt för att åstadkomma något nytt och ännu bättre. Jag vet iallafall att jag inte är lika rädd för att prova sådan som ser svårt och läskigt ut, en helt ny stickhorisont håller på att öppna sig framför mig även om jag kanske inte ska ropa hej förrän jag hoppat över bäcken. Jag är ju faktiskt inte klar med ens första vanten ännu, de gamla hiphoptakterna sitter fortfarande i.
Nu är jag också väldigt sugen att åka och hälsa på hos Selbu Museum of Knitting och klappa på vantar och bli inspirerad. Någon som vill följa med?
Stort tack till Karl också som använde sin photoshop-fu till att fixa bilderna till bloggen!
Helt galet vad tiden går. Det är höst, bara pang sådär. Helt underbar dag ute idag också, passade på att ta en liten promenad tidigare. Klart och kallt i luften och himlen är sådär högt högt uppe. Idag har jag också varit och hälsat på Cityakuten, och tack och lov är det inget fel på luftrören eller lungorna. Jag har bara hosta helt enkelt, trasiga slemhinnor som behöver tid att läka. Fick en stor flaska Cocillana utskrivet så jag kan sova ordentligt iallafall.
Innan läkartiden råkade jag (nåja) ramla in på Broderi och Garn och råkade (nåja) plocka på mig fyra nystan Lanett i gult och brunt, plus 2.00 mm stickor i metall. Jag kommer nog göra så med de estniska vantarna att jag stickar ett par traditionella i Hifan och kör en parallellstickning med ett par likadana i Lanett i lite sjuttiotals-retrostil sådär. Eller något helt annat.
Dessutom har jag hunnit sticka en massa på mina Selbuvantar och blir mer och mer förvånad över hur bra det går. Hejja mig! Har stickat upp till mitten av stjärnan på handryggen, och har bara gjort ett eller två små fel på vägen.
I övrigt kan jag presentera gårdagens FAIL: Scones som råkade bakas med fyra teskedar bikarbonat istället för bakpulver. Jag kan avslöja att det färdiga resultatet blir gult, luktar fränt och smakar skunk. Rekomenderas inte alls, och är väldigt tråkigt när man är sugen på te och scones till kvällsfika.
Ursäkta den dåliga bilden, men jag måste få dela med mig. Känner mig som ett barn som kommer hem från dagis och bara måste visa någon vad man gjort på pysseltimmen. Det är mönster, och två färger! Jag såg nu att jag har missat en spets på en av stjärnorna nere på mudden, men generationer av stickerskor (och stickare för den delen) från Selbu får ursäkta. Alla är vi barn i början.
Hihi! Efter det tillfälliga nederlaget med Kirsti's Mitten är jag nu tillbaka i storform! Jag har inte ens tid att hosta, för mycket att sticka!
