Ner som en pannkaka, upp som en sol

Kort sammanfattat har hela den här dagen var botten, rutten och tja... riktigt riktigt dålig. Så pass dålig att jag tyckte att jag förtjänade en uppiggande present. Och för en gångs skull blev det inte garn, utan en plastlåda med tillhörade cd-skiva för 500 spänn. Dyrt, javisst, men jag blir mycket mycket gladare av mitt egna ex av Assassains Creed II. Har spelat mig igenom cirka två timmar och det är faktiskt precis så bra som jag hade förväntat mig.

Tänk att man kan bli så löjligt glad av att springa runt och leka lönnmördare.

Men så till den riktigt stora nyheten för dagen. Mitt ena par SYTYCK-vantar är färdiga! Fäste precis de sista trådarna i Kirsti's Mittens och ville genast ta tusen bilder och dela med mig av hur fantastiskt duktig jag kan vara. Men tar man bilder kl halv 12 på kvällen blir resultater såhär:


Hård och kall blixtreflex gör inte allt vantarna rättvisa, och hur jag än försöker lirka med kamera och lampor får jag inte till det. Vad gör man då, om inte en liten video! Lika dålig kvalitet på den, men ändå =) Dessutom verkar katten till slut ha insett att matte är spritt språngande galen. Utlovar bättre bilder imorgon!

Vad två trådar kan göra

Saxat från vardagen, Emelie och Karl slösurfar i soffan efter en trevlig kväll på stan med fina Anneli och Arne:

E: Titta, Lisa har lagt ut en morot på So you think you can knit, jag kanske skulle skriva lite om min Selbustickning.
K: Eh, cellbestyckning? Vad sysslar ni stickare med egentligen?
E: Nej älskling, Selbustickning.
K: ?

Ja, vad sysslar vi stickare med egentligen?

En del av vals och foxtrotmomentet inom SYTYCK innebar ju att lära sig mer om traditionerna inom stickningen, att få historien att leva vidare genom den egna stickningen. Jag har funderat rätt mycket på det här och ju mer jag tänker på det så är det ju helt och hållet hundra procent rätt utmaning för mig. Som museievetare och arkeolog ligger historia, tradition och rötter mig varmt om hjärtat och mycket av den forskning som jag vill (och borde ägna mig åt istället för att sticka) handlar om just hur man omsätter och använder dåtida kunskap och traditioner i nutidens samhälle. Att jag inte har tänkt på traditionella sticksätt tidigare, nu måste jag kanske omvärdera min frågeställning till masteruppsatsen.

I ärlighetens namn så har jag nog varit lite rädd för att ta tag i det hela. Många olika garnfärger och massiva diagram har fått mig att snabbt vika undan blicken för att leta reda på något mer lättstickat, instant gratification har varit min ledstjärna inom stickningen. Letade runt bland avlagringarna i stickkartongen (lite som att utföra en arkeologisk utgrävning faktiskt, nörden slår till igen) och hittade igen mitt hittills enda försök att sticka med två färger. Påbörjade ett par vantar i alpacka förra hösten, men blev mest vansinnigt frustrerad och arg och tog ut ilskan på den oskyldiga stickningen och förpassade allt till botten av lådan och svor att aldrig mer sticka med två färger.

Skillnaden mellan då och nu är självklart ytterligare ett års stickerfarenhet under bältet och dessutom den här underbara utmaningen. Lisas utmaning har fått mig att fundera mycket över varför jag egentligen tycker så mycket om att att sticka, och jag har kommit fram till att det tlli stor del är utmaningen och utveckligen som lockar. Jag kan se något fysiskt ta form och det är jag och ingen annan som får det att hända. Jag mår bra av att sticka, helt enkelt. Och så är ju garn så mjukt och fint att klappa på .

Men för att återgå till traditionen. Just nu stickar jag på ett par vantar med mönster från Selbu i Sør-Trøndelag i Norge. Just mina vantar är baserade på ett par som finns bevarade hos Norsk Folkemuseum.

Sticktraditionen från Selbu är relativt ung, troligtvis uppstoden först någon gång under 1850-talet. Denna tradition är också unik på det sättet att den går att spåra till en enskild person.

Den då sextonåriga Marit Emstad arbetade som mjölkpiga hos en lokal bonde när en av hennes kollegor stickade ett par strumpor till bonden i julklapp. Strumporna stickades i två färger, vid botten och ett enkelt mönster som en ”orm” uppför benet. Bonden blev nöjd med resultatet och frågade Marit om hon inte kunde sticka något liknande, varpå hon komponerade ett par vita vantar med mönster av svarta stjärnor med inspiration från broderier.

Till saken hör att söndagsvantarna, finvantarna, under den har tiden oftast var enkla nålbundna vantar. När Marit en söndag dök upp i kyrkan i sina egenkomponerade tvåfärgstickade vantar gjorde hon sensation och snart var modet spritt över hela bygden. Stickerskorna sporrade och utmanade varandra att skapa än mer avancerade och unika mönster. Inspirationen till dessa mönster kom ofta från olika typer av broderier men också från naturen. Just vantar förblev det vanligaste Selbu-stickade plagget tack vare traditioner knutna till giftemålet. När en kvinna gifte sig förväntades hon lämna vantar i gåva till varje man som bevistade bröllopet vilket lätt kunde uppgå till 100 personer. Som en parantes verkar just vantar och bröllop vara starkt sammankopplade i stora delar av Norden och Europa, men det får nog bli ett eget inlägg lite senare.

Den viktigaste ekonomiska näringen i Selbu utgjordes fram till 1900 av tillverkning av kvarnstenar, men när efterfrågan av dessa minskade fick försäljningen av vantar ökad betydelse. Under mellankrigstiden ökade försäljningen rejält då det blev mode i Oslo att bära Selbustickade vantar. Under 1930-talet startades en hemslöjdcentral som införskaffade garn, höll med mönster och köpte upp och sålde plaggen vidare.

Till största del var det kvinnorna som stickade, men i dåliga tider hände det också att männen och pojkarna plockade upp stickorna för att på så sätt bidra till familjens överlevnad.

Så, det var dagens lilla historiebeskrivning och traditionsförankring. Jag stickar glatt vidare på mina vantar, full av beundran för Marit som vågade sig till kyrkan med sina radikala tvåfärgstickade vantar. Om de övriga kvinnorna i kyrkan den dagen hade ratat hennes nya påfund hade jag aldrig suttit här med just de här vantarna idag. Men så är det väl till mångt och mycket även idag. Med grund i traditionerna kan man kliva framåt för att åstadkomma något nytt och ännu bättre. Jag vet iallafall att jag inte är lika rädd för att prova sådan som ser svårt och läskigt ut, en helt ny stickhorisont håller på att öppna sig framför mig även om jag kanske inte ska ropa hej förrän jag hoppat över bäcken. Jag är ju faktiskt inte klar med ens första vanten ännu, de gamla hiphoptakterna sitter fortfarande i.

Nu är jag också väldigt sugen att åka och hälsa på hos Selbu Museum of Knitting och klappa på vantar och bli inspirerad. Någon som vill följa med?

Stort tack till Karl också som använde sin photoshop-fu till att fixa bilderna till bloggen!

Trevande start, eller "vi kan väl lära känna varandra först?"

Gårdagens start på So you think you can knit blev minst sagt trevande. Precis som arrangörskan så missade jag startskottet, detta dels på grund av att jag spenderade ett par timmar med att nosa på en hästmule, och dels på att det bedrevs matlagning á la storkök här hemma.

Jag har dock bestämt vad jag ska sticka, kors i taket! Efter mångt och mycket funderande fram och tillbaka så fastnade jag för två olika sticktraditioner från olika delar av världen. Från Estland kommer mönstret till Kirsti's Mittens, mönstret finns i Folk knitting in Estonia av Nancy Bush (1999)


Nästa mönster kommer från Selbu i Norge från boken Stickat i Norden av Susanne Pagoldh (1987). Klassiska Selbu-vantar helt enkelt.


Jag hittade mönster och köpte garn i lördags, stort tack till Deisy Design för hjälpen med att hitta rätt garner. Det blev rött och lila Hifa 2 till de estniska vantarna och svart och naturvitt Hifa 2 till Selbuvantarna.

Sedan dess har vi mest gått och sneglat lite på varandra över rummet, de blivande vantarna och jag. Lite som två blyga dansare som inte riktigt vågar ta steget och bjuda upp. Till slut gick det så långt att ena dansaren (jag, inte garnet) tog ett glas vin och kastade sig ut. Som vi alla vet är alkohol och nerver en rätt dålig kombination om man måste göra något som kräver koncentration, exempelvis lära sig dansa vals eller sticka med två färger efter diagram. Efter att ha nystat garn, stickat en provlapp(!) och lagt upp 78 maskor insåg jag till slut att det var dags att ge upp. Relationen kunde liksom inte komma längre den kvällen utan att någon av oss skulle ångra sig morgonen efter.

Men som tur är så tycker vi fortfarande om varandra och kommer försöka oss på ett nytt övningspass till kvällen.


På tal om något helt annat och totalt icke-stickrelaterat så diggar katterna aktivitetsbrädan! Till och med utan mutor med fishstick, vanlig hård mat funkar också bra att leta fram.