tisdag 27 augusti 2013

Hej?

Hej?

Minns ni mig? Hon som stickade och bakade och klappade fluffbollar till katter, bloggade om det och sedan bara försvann?

Jag finns fortfarande kvar, även om jag inte stickat eller bakat eller gjort så speciellt mycket som känts som att det varit något att dela med sig av det senaste året. Förutom att klappa fluffbollar till katter då, men det vore kanske inte mycket till blogg.

Vad var det då som hände? Det korta svaret är kanske att livet hände. Livet bestämde sig för att leverera ett riktigt tufft ett och ett halvt år. Kanske den tuffaste tiden hittills och mycket av det har berott på sådant här.

Det är klart att det var jobbigt när beskedet kom, men där och då fanns ändå ett visst mått av optimism. Om vi bara följde den, av andra, utstakade vägen skulle det nog fungera ändå. När det sedan inte gick som vi tänkt oss första gången eller andra gången eller tredje gången blev det svårare och svårare att orka, svårare och svårare att känna att det någonsin skulle bli vår tur. Framtiden fanns helt enkelt inte för mig, och utan en framtid är det ganska svårt att hålla kursen framåt.

Utan att gå alltför mycket in på detaljer har det senaste året gått väldigt mycket ut på att lägga över sitt öde i andras händer, att pendla mellan hopp och förtvivlan samtidigt som man lever i en tillvaro full med hormonsprutor och läkarbesök. Inget annat spelade så stor roll. Jag glömde bort hur man gjorde något annat. Jag slutade sticka, slutade blogga, slutade träffa människor, slutade med allt. Allt utom att jobba kanske. Jobbet blev en tillflykt där jag öste in all den energi jag hade över, där kunde jag styra min tillvaro, påverka min framtid.

Så höll det på i vad som känns som en och en halv livstid medan alla andra omkring blev gravida och födde barn till höger och vänster. Såklart roligt för dem, fruktansvärt när du själv står vid sidan om bara vill gråta. 

Självklart kan man argumentera för att barn inte är allt, att det finns ett liv utan barn eller andra vägar till en familj utan att själv föda sina barn. Självklart finns det också de som haft det värre, som harvat på med IVF-försök i år efter år efter år. Det enda jag kan svara på det är var och en har rätt till sina val, sin sorg och sin kamp. För min del har det uppslukat allt och jag har inte kunnat ta till mig något annat än att livet aldrig kunde bli så som jag tänkt mig.

Och nu då?

Jo, faktiskt. Till sist så gick det ju ändå. I slutet av mars satt jag och skakade på vår trånga toalett och väntade på gravtestet. Helt övertygad om att det inte fungerat den här gången heller. Hade haft mensvärk i tre dagar och ångesten ökade i takt med smärtan. Men det blev ett plus ändå. Jag har sällan gråtit så mycket i hela mitt liv. 

Sedan gick vi på äggskal i 13 veckor, gjorde ett KUB-test och fick bekräftat att det verkligen bodde ett friskt litet barn där inne. Helt overkligt. Helt fantastiskt. 

Blev allt bättre då?

Inte allt, och definitivt inte på en gång. Sex månader senare kämpar jag fortfarande med den där sorgen som bet sig fast i mig, och varje dag får jag påminna mig själv om att jag måste lära mig om hur man lever ett liv utan den. Sakta sakta går det åt rätt håll. Jag stickar lite, sätter en ny surdeg och försöker komma ihåg att göra sådant jag tycker är roligt. 

Här är jag nu, 27 veckor tjock och med mer hopp om framtiden än på länge. 





2 kommentarer:

  1. Stort grattis! Underbart med en bebis i magen och så väldigt ledsamt och sorgligt att det kostat dig/er så mycket smärta! Jag hoppas att den bleknar, så där som ärr gör, och blir kvar som en erfarenhet. Enbart, liksom. Åh, jag hoppas också att resten av graviditeten blir en sådan där salig och spännande tid för er! Stor kram!
    P.S Jag HAR saknat dig på bloggen, riktigt roligt att höra av dig igen! Kom till Condeco på onsdagar och cafésticka! Jag ska börja igen i oktober, är det typ tänkt!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag kommer! Det kliar i stickcafe-nerven nu igen :)

      Radera