Adjö 2011

Mycket har hänt under 2011 och störst av allt var utan konkurrens bröllopet. Vi gifte oss i juli och jag var helt oförberedd på att det skulle kännas så stort och omtumlande. Såhär i efterhand har jag nästan lite svårt att förstå att det verkligen hände på riktigt, hela dagen är insvept i ett lätt töcken av lycka, förälskelse och kärlek när jag tänker på den. Massor av känslor tumlade om varandra och jag har nog aldrig tidigare i mitt liv gråtit så många lyckotårar på en och samma dag. 

Jag håller fortfarande på att vänja mig vid att säga "min man" istället för "min kille" (oj, så vuxet) och underskrifter blir lite extra spretiga med ett nytt efternamn, men det känns fint, väldigt fint. 

Du och jag älskling, du och jag!

Alla var där, hej fina familjerna!

Vi åkte till Gränna och Visingsö på bröllopsresa. Där var allt precis så romantiskt och fint som vi trott att det skulle vara, stan är som hämtad ut en saga av Astrid Lindgren. Jag tvingade Karl att titta på alla platser utmärkta med ett R på kartan på Visingsö (de är ganska många och ibland inte mer än en jordkulle), men jag tror inte att det var alltför motvilligt. Jag tänker att det är sådant man gör för kärleken. 

Vandringen är också ny för 2011, sällan har jag känt ett sådant behov att av få sitta på en sten i en skog och dricka kaffe i lugn och ro, eller bara gå och gå och gå tills musklerna skriker och huvudet blir tomt. Terapi anno 2011 har hetat vindsus i tall och hisnande vyer över ljunghedar. Jag längtar i hela kroppen efter bättre väder och nya äventyr långt bort från civilisationen. 

En mycket tråkig del av 2011 var att vår vackra Tiger till sist var tvungen att lämna oss. Efter alldeles för lång tid med konstiga diagnoser, pendlande blodsockernivåer och ketoacitos var vi tvungna att låta honom somna in. Jag var där hela vägen och blir fortfarande lite extra blank i ögonen när jag tänker på det. Aldrig tidigare har jag träffat en katt som skapat sådana band till sina människor, som krävde väldigt mycket av oss men också gav otroligt mycket tillbaka. Sov gott lilla hjärtat... 

Vi försökte ett tag se om Tigers bror klarade av att vara en ensam siames, men det gick naturligtvis inte. Efter en tids letade hittade vi balinesen Max som behövde ett nytt hem, och det tog inte lång tid innan de två herrarna fann varandra. I skrivande stund sover de tätt tillsammans i fåtöljen och verkar vara mycket nöjda med sin nya tillvaro. 

Stickningen har blivit lite lätt lidande i år, jag vet inte riktigt varför. Fokus har legat någon annan stans, tålamodet och inspirationen har inte varit helt på plats. Bland de saker som trots att lämnat stickorna är det här en favorit, en Shetland Triangle i fantastiskt gul Malabrigo Lace. Lätt och mjuk som en kyss och en färg som piggar upp den mest tungrodda måndagmorgon. 

Jag har som sagt inte stickat speciellt mycket, men det har jag tagit igen med råge med hjälp av en ny passion. Bröd! Jag sällar mig villigt till alla de som fastnat i surdegsfällan och just nu bor det två puttrande degar, en av råg och en av vete, i mitt kylskåp och väntar på att få bidra till att skapa stordåd i brödform. Det är helt magiskt att det fungerar, att bara mjöl och vatten gör att bröden jäser, blir skitsnygga och smakar gott. Vill du testa själv (gör det, gör det!) så rekomenderar jag Martins blogg, där finns allt man behöver för att komma igång. Jag bakar vansinniga mängder bröd, mer än vi klarar av att äta på två, så vill du ha en limpa eller bara komma förbi och fika så hojta till!

Utöver allt detta så har jag dessutom hunnit med att byta jobb under 2011 och har nu för första gången i mitt liv en riktig anställning. En sådan med betald semester, lön även på klämdagar, förmåner och rättigheter. Jag säger tack och hej för mig till konsultbranschen och hoppas att vi kan bara vara bekanta på avstånd från och med nu.

Kort sammanfattat så har 2011 inte varit ett alltför pjåkigt år och jag hoppas att 2012 fortsätter att leverera i samma takt. Fast gärna med lite mer stickning då.